151 klagan hade riktats, eller kunna »intagna av särskilda begrepp om militär disciplin och förmanskapets ofelbarhet däri endast se utbrott av ett överhand tagande begär att mytinera, vilket bör så kraftigt som möjligt kvävas». Den klagande måste således förstå att han även hade domstolen emot sig utan att samtidigt äga förmågan att göra lag gällande och framlägga all den bevisning han i verkligheten besatt. Inte heller det högre krigsdomstolsväsendet, till vars tjänstemannakår Livijn ju själv hörde, undgick hans vassa kritik. Hänsköts mål till högre och avlägset belägen överrätt, stod klaganden om möjligt än sämre ställd än inför krigsrätt, ty »en förman är måhända icke nog grannlaga [än] att plädera i enrum utan att andra parten får samma tillfälle; och därigenom kan hos någon domare bilda sig en övertygelse ommålet, som utan att vara synbar likväl går steg för steg med den som skapas av handlingar och bevis och motverkar denna. Men i och med detsamma är striden icke mera lika. Domare prevenerade för den ena parten och likgiltiga för den andras rättigheter finna varje klagan utan anledning»."® Denna kännedom om det militära rättegångsväsendets dolda innersida föranledde Livijn att framställa förslag om flera nyordningar: Först och främst borde varje lagstadgat hot om straff för besvär utan anledning försvinna; besvärsframställning skulle för att uppfylla sitt ändamål inte hållas tillbaka av fruktan för rekonventiva sanktioner."' Vidare borde allmänheten få större insyn i militära förhållanden i allmänhet och i det militära rättsväsendet i synnerhet; konkret borde detta manifesteras så att varje krigsman skulle ges rättighet att påkalla undersökning av missförhållanden inom ett förband trots att dessa missförhållanden inte angick honom personligen.'^® Den extrajudiciella rättskipningen skulle kontrolleras genom rapportering till krigsfiskal, justitieombudsman och justitiekansler på samma sätt som skedde med den judiciella.'® Samtliga soldater skulle slutligen upplysas om sina rättigheter att få ställa framställningar och anmälningar direkt till justitiekanslern eller justitieombudsmannen för att få missförhållanden utredda och laga åtgärder vidtagna helt oberoende av militära myndigheters medverkan.^® Ibid. ” RättegångsOrdningen. Förstärkta KHR:s prot. 7.5.1828. Milit. Polisstraff, odat., Vf 146: 8, KB. Tillsyn öfver Verkställigheten af Correctionella Straff, odat., Vf 146:7, KB. Controll å ålagd Extrajudiciell bestraffning, Vf 146:7, KB. Argumentet till förmån för kontroll av den extrajudiciella bestraffningsmakten hämtade Livijn från läran om den dubbelriktade disciplinen. För att kontrollera att denna löpte på sätt doktrinen angav, vore en närmare tillsyn över straffmakten ofrånkomlig. Däremot ansåg Livijn helt konsekvent obehövligt att redovisa korrektlonella bestraffningar i den regelbundna rapporteringen. Förstärkta KHR:s prot. 7.5.1828. Samma krav restes f.ö. även av justitieombudsmannen Törneblad i JO-berättelsen till 1828/30 års riksdag, JO 1828/30 s. 20; LU:44; EU: 334. 80
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=