89 åsyftas full personlig rätt. Härför talar även, att lagen omedelbart efteråt som en särskild missgärning omtalar bens uppgrävande och utbärande från kyrkogården med uttryckligt nämnande av bötesbeloppet sex öre, som enligt den ena redaktionen gå till arvingarna, vilket sannolikt är den ursprungligare bestämmelsen, men utan användning av termen qfundarréttrM^ I Borgartingets nyare kristenrätt belägges sådan förgripelse å annans gravplats, varvid likdelar uppgrävas, med enligt rikslagstiftningens regler avvägd fullrättsbot till den dödes arvingar; nedgrävande av lik i annans ättehög omtalas även som förbjuden gärning men utan att bötesbestämmelse uttryckligt gives.^^- I samma tingsområdes äldre kristenrätt stadgas böter för nedgrävande av lik efter person tillhörande lägre social kategori å det område av kyrkogården som är förbehållet närmast högre kategori.Dessa böter synas i de olika fallen vara avvägda efter vederbörande högre kategoris personliga rätt och äro sannolikt till beloppen identiska med dessas fullrättsböter. Huruvida de i själva verket även äro fullrättsböter, torde däremot vara svårt att avgöra. Ä ena sidan kan mot ett sådant antagande svårligen anföras, att lagen i detta sammanhang om den bötesskyldige använder termen sekr. Den härskande åsikten, att detta ord och dess avledningar uteslutande användes om offentlig bötesskyldighet,^^^ torde nämligen icke hålla streck med avseende å de östnorska rättskällorna. Man finner sålunda i Eidsivatingslagen uttrycken sekjast laga rétti el. qfundarrétti viÖ erfingra hins dauöa, alltså om fullrättsböter till enskilda, och i Borgartingslagen omtalas de för uppgrävande av lik stadgade böterna som en sekt, vilken i första hand tillfaller rörande Skandinaviens äldsta politiska indelning, s. 216) föreskrives för fiarfaeling, en östnorsk-götisk term, som i landslagen upptagits just för det med enmarksbot belagda fallet. Den östnorska tremarksboten för fiårfceling, torde, ehuru den blivit föremål för treskiftning, vara identisk med fullrätten. För så vitt landslagens gfundarréttr synes syfta ej blott på de två fallen av gfimdarbåt utan även på den enmarksbot, som trätt i stället för den östnorska treskiftade fullrättsboten, förefaller det möjligt att termen gfundarréttr här står som en sammanfattande beteckning för till fullrättssystemet hörande böter, användbar även om fullrätten. Jfr om fidrfoeling, Brandt, Forel. s. 116 f., 121 f. E II 39 (NGL, 1, s. 405): — — — En ef madr grxfuer manz bnein vp. ok ber or kirkiu garde Steckr .vi. aurum. vid xrfuingia: Dessa stadganden finnas endast i översättning på dansk-norskt blandspråk från 1566 (se härom G. Storm i NGL, 4, s. XIII). NB II 10 (NGL, 4, s. 167 f.): — Saa skall madr man graffue, att ey graffue hand om annen paa lidenne. End huer som saa graffuer att wilia sinom ader whyrdi, gelde bpe .v), aura. End huer som saa graffuer op som far siger, och foleghr hold xder blodh eller haar gelde bpe .xij. aura, och offuann paa fulrette vider icruinge den dadis effther .vj. mannedomm. End skal och y andens xtther haug graffua at wvilia thiere er eigho. B I 9, II 18, III 13 (NGL, 1, s. 345, 359, 368;) se ovan s. 45 n. 61. Hertzberg i NGL, 5, s. 544 f. s.vv. sekja, sekr, sekt. 115 £ j 50j II 39 (se ovan n. 109, n. 111).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=