87 En förbrytelse som innefattar såväl förgripelse direkt mot person som egendomsbrott är den med termen handrån betecknade gärningen att slita ett annan tillhörigt föremål ur handen på denne. Gärningen är åtminstone i landslagen belagd med fullrättsbot till målsäganden, säkerligen med hänsyn till den förnärmelse som genom våldet tillfogats honom.De äldre lagarna omtala icke uttryckligt fullrättsboten i detta fall, men en från Håkan Håkanssons tid härrörande bestämmelse i Frostatingslagen låter målsäganden för rån i allmänhet taga 12 öre som sin »rätt»;^®^ möjligen bceta baugi silfrmetnum konungi. En drottinn hans seal taca rétt sinn silfrmetenn. En sa er lystr pr^elinn dbyrgiz brcellinn på at hann lioste igegn eåa höggve; en ef dråttinn pess pnels gerer pat satt d hendr hinum. pd hafe verö fyrer prxlinn er dtti. af hinum er fyrst laust. ef hann deyr. en hans dbyrgå se d pralinn til pess er hann hefer boett dråttni. Orden pd er par hans helgi sem scipi er lent eåa standa, torde angiva, att det trälen under vissa förutsättningar tillförsäkrade särskilda rättsskyddet gäller dels vid skeppets landningsplats, om resan helt eller delvis företagits till sjös, dels vid det slutliga resmålet, om detta ej vid landningsplatsen är uppnått eller resan helt företagits till lands (märk: i öSrum tveggia staå peirral) Även enligt Gulatingslagen synes den i ovan anförda stadgande föreskrivna boten till konungen {baugr=\2 öre, se HsRTzberg i NGL, 5, s. 92 f. s.vv. baugr m., 2) och baugshelgi f.) ha utgått därest träl under enahanda förhållanden som de i Frostatingslagen omtalade utsattes för misshandel. G 198( NGL, 1, s. 70): pra:ll a bangs helge a ser. ef hann fylgir drotne sinum til pings, aöa til kirkiusoknar. teåa til oldrhus oc er hann boårs pingat. pvi at par eyest hverium manne rettr at holfo i peim prim stoedum. pncll a at taca a sér siolfum hinn tolfta lut or drottens sins rette einoråom. par sem hann a baugs helgi i prim stoöum. Drotten hans seal abyrgiasc orå hans oc verc. ef hann ferr i fiolda manna, meå hanom at hans raåe. Av detta stadgande kan möjligen också dragas den slutsatsen, att vid misshandel å trälen under angivna betingelser fullrättsbot även enligt Gulatingslagen skulle utgå till ägaren. Härpå tyder formuleringen, att trälen vid förgripelse mot honom {a sér siolfum) äger taga tolftedelen »ur» sin herres enkla personliga rätt. Stadgandet talar icke emot den förut berörda möjligheten, att enligt Gulatingslagen fullrättsbot städse utgick till ägaren för dråp å träl. Såsom redan av sammanhanget med omedelbart föregående bestämmelser framgår, vilka, såsom ovan framhållits, handla dels om lägersmål med trälkvinnor, dels om misshandel å trälar, gäller stadgandet om rättsskyddet för träl som följer sin herre till ting, kyrka eller gille det fall att han blir misshandlad. Detta bestyrkes även av analogien med F IV 61 och blir fullt visst genom bestämmelsen att trälen själv i det åsyftade fallet äger taga en tolftedel ur sin herres personliga rätt. L VII 43 (NGL, 2, s. 131): Vm pioågautur oc handran oc bruar gerå. — — — Nu rener maår annan pioågatu. pa seal hann giallda konungi halfa mork silfrs. sua oc hitt sama ef maår rener mann handrane. oc peim fullrette er rentr uar sem hann er maår til eptir laga dome. [Fl?] Fi 23 (NGL, 1, s. 126): Um férdn. En ef maår rxnir menn \mann — c.c.] fé sinu eåa föngum. pd taki sd fé sitt meå vitnum er rxntr var oc kostnaå sinn svd mykinn sem hann kostar eptir ferå sina. oc .xij. aura i rétt sinn. en konungr taci slican rdnbaug sem dår er t lögum mcelt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=