80 öre stadgar Gulatingslagen, såsom ovan omtalats, att en pokkabot av sex öre skall erläggas jämte skadeståndet, då skadan ej uppgått till halv marks värde. För det fall, att skadan uppgår till nämnda eller högre värde använder lagen en särskild term, spellvirki. Såsom rättsliga påföljder av sådan gärning nämnas uttryckligt endast fredlöshet (litlegö), då svaranden ej förmår fria sig med edsbevisning, och skadestånd, då han själv vidgår gärningen. Att i sistnämnda fall även en tilläggsbot för äreförnärmelse utgått, kan dock med största säkerhet antagas, då pokkabot vid ringare skadegörelse stadgas såväl i händelse av vidgående som i händelse av bristande edsbevisning.®- Av rikslagstiftningen, som sannolikt på denna punkt upptagit den inom Gulatingsrätten utbildade regeln, torde kunna slutas, att tilläggsboten vid större skadegörelse redan inom den senare uppgått till den förnärmades fulla personliga rätt.®^ Sannolikt med rätta har man menat, att redan på Gulatingslagens tid, liksom förhållandet är i rikslagstiftningen, den för spellvirki i händelse av bristande edsbevisning stadgade fredlösheten övergått till att kunna avlösas med skadestånd och fullrättsbot.®^ Härför talar analogien med de svåra muntliga ärekränkningarna, vilka likaledes ursprungligen varit fredlöshetssaker, men redan i de äldre lagarna enligt bestämmelser av senare tillkomst övergått till bötessaker, dock enligt Gulatingslagen med bibehållen rätt för den förnärmade att åtminstone för vissa »fullrättsord» i stället för böter taga hämnd på ärekränkaren.®® Måhända På grund av detta förhållande synes man ej kunna ansluta sig till Brandts åsikt (Forelsesninger, 2, s. 113) att »Gjerningen intet Strafansvar medferte, naar Foroveren strax tilstod den og erlagde fuld Erstatning'>. L VII 36 (NGL, 2, s. 126): Ef menn etia hestum manna. Hveruitna par sem menn etia hestum manna at ulceyfi pess er a. bcete skada pann er af uerdr oc ofundar bot eptir laga dome peim er hest a. En ef halfrar merkr skade uerdr a. bcete fullrette eptir laga dome sua sem med heift eda ofund ut/ere gort. LVIII 27 (NGL, 2, s. 165): Vm fullrettis skada. — Hueruitna par sem menn gera monnum fear skada medr heift eda ofund. bcete sa fullrette er gerir oc scada sem .v), skynsamir menn meta logliga til nefndir af domarnum. oc ofundar bot a ofan ef vitni eru til. pat er allt fullrettis skade er menn meta til halfrar merkr silfrs. en ef minni er pa er pocka bot .i), aurar silfrs peim er skade er gor. Nu dylr hann oc eru eigi uitni til. syni med lyritar eidi. en .vj. eidi firir fullrettis skada. En ef eidar fallazt. giallde slikt sem adr uar mxllt. —Den av utg. i NGL valda landslagshandskriftens formulering, som under viss förutsättning ackumulerar fullrättsboten med pfundarbåt torde enligt Brandts sannolikt riktiga förmodan (Forelajsninger, 2, s. 119) böra rättas med stöd av stadslagens motsvarande stadgande (Bl VII 20; NGL, 2, s. 261 f.), där denna bötesackumulation saknas. Jfr även Jb 11b 36, 39, fl 25 (NGL, 4, s. 278, 279, 327). Även i åtskilliga handskrifter av landslagen saknas orden oc ofundar bot a ofan i det ovan återgivna stadgandet (NGL, 2, s. 165, n. 19). Brandt, Forel^esninger, 2, s. 113. 85 G 138 (NGL, 1, s. 57), Bj 33—35, 91—94 (NGL, 1, s. 311, 320 f.) jämförda med G 196 (NGL, 1, s. 170) och F X 35 (NGL, 1, s. 255). Brandt, Forelssninger, 2, s. 90 f. 84
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=