73 1 förhållande till en fullrättsskala stigande från 3 marker för hqldr till 12 marker för konung och då den isländska fullrättens belopp, 486 alna aurar, motsvarar en norsk fullrättsbot för hqldr av 24 12 alna aurar. Ännu en möjlighet finnes emellertid till identitet mellan den norska brytesrätten och den isländska trälens treöresbot under förutsättning av en kunglig fullrättsbot av 12 marker. Bestämmelsen att konungens årmadr tager hälften mindre rätt än hqldr kunde åsyfta ett nominalbelopp, vars verkliga värde minskas till hälften, om Frostatingslagens regel att fullrättsböter för fullt fria skola beräknas i silfrmetit, för halvfria {hyrmslamenn) i sakgillt redan i samvästnordisk tid varit gällande och ägt tillämplighet på drmann och brytar såsom ofria. Man komme då till en fullrättsbot för hqldr's bryte av 1 1/2 öre silfrmetit, som sammanfölle med den isländske trälens bot av tre 6 alna aurar. En sådan identifikation skulle dock vila på flera osäkra förutsättningar. Redan tillämpligheten på ofria av regeln för halvfria är en sådan, om också icke synnerligen vågad. Äventyrligare är regelns tillbakaflyttande till samvästnordisk tid. Under alla omständigheter svårbevisligt, beror detta antagande av möjligheten att tillskriva de olika öresvärdena en så hög ålder, i vilket fall deras förklaring näppeligen kunde ha något med myntförhållanden att göra utan måste sökas i direkta värdefluktuationer mellan silver och vadmal. Även om denna svårighet övervunnes, återstode frågan om icke bestämmandet av rätten för konungens drmaör till hälften av rätten för hqldr redan i och för sig hade till uppgift just att uttrycka motsättningen mellan silfrmetit och sakgillt. Huruvida denna treöresbot äger det ifrågasatta sambandet med den norska brytesrätten eller är en rent isländsk nybildning är emellertid här av underordnad betydelse. Av det föregående torde i varje fall ha framgått, att inomden isländska rätten själv stadganden finnas bevarade vilkas avfattning synes visa tillbaka till ett skede, då fullrättsboten inom området för våldsgärningar mot person fyllde samma uppgift som i Norge, nämligen att vid sådana gärningar, som i olikhet med sår tillfogade med skarpa vapen ägde en ärekränkande innebörd, lämna upprättelse för denna ärekränkning. I själva verket torde det kunna ifrågasättas, om icke den skarpa teoretiska gränslinje, somden isländska rätten i likhet med den norska upprätthåller mellan sår och slag, fastän någon straffrättslig skillnad på sin höjd förefinnes mellan de båda misshandelsarternas lindrigare former, har sin historiska förklaring i ett äldre åskådningssätt, som i den förra arten vid sidan av våldet urskilde en säregen rättskränkning, förbunden med en säregen påföljd.**® Att den isländska fullrättsboten liksom den norska i grunden Grågds II 268, s. 298: Vm sar. vi. Ef maör sxrir man oc varöar pat scog gang. En pat er sår er par blopir sem a kom. En poat madr liosti man a metSal herpa eda a 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=