72 24 marker,®® har man ansett stadgandet innebära, att den personliga rätten för en årma&r eller bryte regelbundet utgjorde en sextondedel av hans herres rätt.®^ Enligt såväl norsk som isländsk rätt hade den, som utsatts för misshandel genom slag, anspråk på upprättelse genom full personlig rätt. För en isländsk bondes bryte borde denna under förutsättning, att den antagna norska regeln om brytesrättens förhållande till ägarens rätt var tillämplig på honom, uppgå just till det belopp, tre öre, på vilket den isländska trälen enligt Grågåsen äger anspråk i följd av honomav annan än hans herre tillfogat slag. Även denna bötessats skulle således förete samma motsvarighet mellan isländsk träl i allmänhet och norsk bryte, som förut påvisats i den ägaren tillkommande boten. Mot denna jämförelse kan emellertid riktas den invändningen, att konungens fullrättsbot i Frostatingslagen, såsom förut visats, ursprungligen endast torde utgjort 12 marker. Beräknas från denna utgångspunkt brytens personliga rätt icke till en sextondedel utan till en åttondedel av ägarens, skulle man för den isländska motsvarigheten till hqldr’s bryte komma till ett belopp av icke tre utan sex öre. Identiteten av den norska brytesrätten och den isländska trälens treöresbot kan därför endast upprätthållas under vissa alternativa förutsättningar, som alla bliva osäkra. Fördubblingen av konungens personliga rätt kunde tänkas ägt rum redan i samvästnordisk tid. Fullrättsboten för konungens drmdör kan samtidigt blivit fördubblad; hade den redan tidigare utgjort hälften av rätten för hqldr, skulle regeln om sättet för beräknande av rätten för övriga årmenn kommit att innebära en sänkning för de drmenn och brytar, vilkas herrars rätter icke fördubblades. En sådan sänkning är kanske mindre sannolik. Det kunde också tänkas, att samtliga bestämmelser omrätten för ärmenyx tillkommit först efter fördubblingen av konungens fullrätt. En annan möjlighet är att fördubblingen av konungens fullrätt tillhör tiden efter den isländska särutvecklingens början och att rätten för konungens drmadr likaledes först under detta skede höjts från sex till tolv öre. Mot tanken på en senare fördubbling av rätten för konungens drmadr kan emellertid såväl i detta fall som i det först antagna erinras, att bestämmelsen, att den skall utgöra hälften av rätten för hqldr, förefaller ursprunglig. Delt är proportionen 1; 2 sannolikt den gamla principen för fullrättsskalans avvägning, dels är hqldr av allt att döma skalans sociala grundkategori, varmed andra kategorier företrädesvis jämföras, vilket bl.a. framträder i vissa kungliga tjänstemäns likställande med hqldr. Med ett lägre belopp än 3 marker för hqldr’s personliga rätt kan man emellertid i detta sammanhang icke räkna, då Frostatingslagens landnamsskala tydligen är avvägd Se ovan. Jfr Brandt, Forelacsninger, 1, s. 68.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=