67 För den isländska fullrättesbotens uppträdande vid dråp och åtminstone vissa sår föreligga således bevis. Detta förhållandes ursprunglighet är icke därmed bevisad. Vid bedömandet av denna fråga bör man kanske icke fästa mycken vikt därvid att intet av de stadganden där sår äro föremål för särskild behandling, uttryckligt omnämner fullrättsboten, medan det däremot i den ena av Grågåsens huvudredaktioner i fråga omvissa arter av slag uttryckligt framhålles, att de utom fredlöshet medföra fullrättsbot. Tydligt är nämligen, att fullrättsboten i dessa fall nämnes i motsättning till lindrigare slag, som endast medföra fredlöshet. Den isländska rätten skiljer nämligen mellan tre arter av slag: lindrigare slag, som ej efterlämnar synligt spår, slag som åstadkomma blånad, blödning eller svullnad, eller skada å syn eller hörsel eller svimning, vilka sammanfattas under termen dverkadrep, och slutligen slag som vålla brott å skelettdel. Samtliga dessa slag äro belagda med fredlöshet, men fullrättsbot tillkommer endast vid de båda senare huvudarterna; skillnaden mellan dessa återigen är av betydelse i annat avseende, i det att det endast vid den sista huvudarten, redan innan dom fallit i saken blir straffbart att bereda gärningsmannen underhåll: han är, som det heter, ocvll til doms. I fråga om sistnämnda art av slag uttalas det, att talan därom gäller som talan om »större sår». Av denna princip kan dock icke i och för sig dragas den slutsats, att även talan om »större sår» går ut på fullrättsbot vid sidan av fredlöshet. Principen uttalas nämligen uppenbart med särskilt avseende å straffbarhet av underhåll åt gärningsmannen, innan målet är avdömt. Emellertid måste fullrättsboten som följd av åtminstone större sår anses uppvisad genom andra förut anförda skäl.^^ baitgr otvivelaktigt på Island liksom i Norge (Se Hertzberg i NGL, 5, s. 92 s.v. baugr) ursprungligen betecknade en silverring om tolv öres vikt, torde man ha rätt att antaga identiteten av tuitylptar baugr med en av de bauga i] ena mesto, som omtalas i det ovan i n. 52 anförda stadgandet. Grågås II 273, s. 301 ff.: priv ero drep oc vartSa öll scog gang oc seal sokia vid xii.io'' quid, pat er eitt ef sva litt kamr a at eigi verdr asynt eptir. pes dreps seal hefna a hinom sama vétt vangi oe eigi lengr en sva oe seal lysa ef fleira geriz af sem felling eda kyrking oe verdr sa pa o heilagr er drap. Sva seal sokia um drep petta. at madr seal stefna vm pat at hann hafe drepit hann oe lavpit [til] hans lög mxto frvm lavpi. oe lata varda seog gang. — — — pat er drep anat er a verk heitir. ef madr lystr man sva at blätt eda ravdt verdr eptir eda prutnar horund eda stöekr undan holld. eda rytr blod or mune eda or navsom eda undan navglom. pes dreps a madr at hefna iafn lengi sem sära. oe sva peir menn er honom fylgia til. oe er rett at adrir menn hefni til iafnlengdar anars dögrs. pott peir fare eigi sialfir til. Sliet er pott hnefa se lostid. eda spyrnt ef a synt verdr. 274. pat er oe averka drep. ef heyrn eda syn meidiz af. Sva er oe ef madr er lostin i öngvit fyrir bringspölum. eda aböll. pott eeki verdi asynt. oe sva er iafnan ef madr er lostin isvtma. pvi drepi seal stefna sva at öllo sem hino adr. nema pa seal telia rett or fe hans. pat er drep et iii.ia ef bein brotna. oe verdr sa o oil til doms. er drepit hefir oe a eigi ping reidt. Sva seal sokia sem vm sär hin meire
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=