48 skalan. En antydan om en dylik mellankategori i Eidsivatingslagen har man i denna lags legkaup-helo^p för de barn till länderman, som enligt Gulatingslagen och Borgartingslagen dela faderns rättsställning. Deras legkaup utgår i förstnämnda lag med ett mellanbelopp, som i förhållande till beloppet för hqldr företer stegring i proportionen 2:3; måhända har detta inomlagens område varit fallet även med deras fullrättsbelopp. Även i den östnorska rätten har hqldr behandlats som den sociala gradskalans grundkategori, i förhållande till vars bötesanspråk och avgifter övriga kategoriers blivit avvägda. Detta framgår därav, att det är i förhållande till beloppen för förstnämnda kategori, som de i lägersmålsböternas och gravplatsavgifternas serier inskjutna mellankategoriernas belopp stegras eller avtaga i den från de västnorska rättskällorna kända proportionen 2: 3. Beteckningen hqldr har emellertid i de östnorska lagarna en vidsträcktare innebörd än i de västnorska. Den omfattar i de förra alla fullt fria bönder i motsättning till de olika slagen av frigivna. Det östnorska sociala systemet är alltså enklare än det västnorska. Identiteten mellan hqldr och hondi framträder i Borgartingslagen däri, att stadgandet om rangordningen på kyrkogården om de fria böndernas avdelning omväxlande använder uttrycken hqldslega {hqldmannslegd) och b6ndalega.^~ Sannolikt är det med rätta, som man antagit, att det förra systemet representerar ett äldre stadium, även om detta måhända icke låter sig strängt bevisas.®® Jämför man de östnorska kategoriserierna och därmed förbundna gradskalor i fråga om böter och avgifter med motsvarande förhållanden i de västnorska lagarna, kommer man till följande resultat. Leysingja sunr {dottir) intager i Borgartingslagen samma plats i förhållande till hqldr som drhorinn madr i Frostatingslagen. Leysingi är enligt båda de östnorska lagarna i nämnda hänseenden likställd med boandi i Gulatingslagen och med rekspegn i Frostatingslagen. De östnorska lagarnas frjdlsgjafi slutligen har i fråga om böter och avgifter samma ställning som leysingi i de västnorska lagarna, medan sådana leysingi, »som icke gjort sitt frälseöl», varmed enligt en framställd förmodan skulle åsyftas just B I 9, II 18, III 13 (se ovan s. 45 n. 61). Maurer, Die norwegischen höldar (Sitz.-ber. d. philos.-philol. u. hist. Cl. d. k. bay. Ak. d. Wiss. 1889, s. 188); Vorlesungen iib. altnord. Rechtsgesch., 1: 1, s. 127. Maurer, Vorlesungen, 1:1, s. 128; jfr Die norwegischen höldar, s. 187—193, 201. Maurer, Die Freigelassenen nach altnorwegischem Rechte (Sitz.-ber. d. philos.- philol. u. hist. Cl. d. k. bay. Ak. d. Wiss., 1878), s. 31. Maurer påpekar i detta sammanhang (se även a.a., s. 60—62), att spår av en tidigare användning av termen frjdlsgjafi vid sidan av leysingi föreligger även i de västnorska rättskällorna, i det ena av de två fallen på sådant sätt, att en rättslig distinktion mellan de båda beteckningarna kan misstänkas: F IX 13 rubr. (NGL, 1, s. 212): Um fridlsgiafa buanda eda caupmanna i förum uti. och Bj III 127 (NGL, 1, s. 327): — — — En ef leysingia manns 68 69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=