41 en högsta fullrättsbot av 12 marker, men att denna skala i fullrättsserien själv redan var övergiven. Den berörda kronologiska frågan är emellertid av underordnad vikt. Själva det faktum, att konungens personliga rätt ursprungligen utgjort 12 marker, synes i varje fall ofrånkomligt. Ett antagande, att konungens landnam i Frostatingslagen till skillnad från alla landndms-helop^ såväl i denna lag som i Gulatingslagen, i fråga om vilka förhållandet låter sig direkt fastställas, skulle utgjort endast en sextondedel av motsvarande fullrättsbelopp, innebure en ren godtycklighet och dessutom en orimlighet, då ju intet skäl lärer kunna anföras, varför just konungens bötesanspråk vid förgripelser å hans fasta egendom skulle blivit avvägt i en ofördelaktigare proportion än den, som gällde för andra jordägare. Med detta antagande skulle f.ö. avståndet mellan konungens fullrättsbelopp och de lägre kategoriernas ökas i en grad, som med hänsyn till övriga stegringsförhållanden i båda lagarna måste anses osannolik. Ej heller torde det vara möjligt att bringa konungens bötesbelopp i Frostatingslagen till överensstämmelse med Gulatingslagens genom antagandet, att konungens landnam även i den förra lagen vore angivet i silvervärderade marker. Visserligen gives Frostatingslagens föreskrift, att landnam utom vid Iqgfesting, som liksom i Gulatingslagen föranleder fördubbling, skall beräknas sakgillt, omedelbart efter bestämmelsen om ländermans bötesbelopp. Därav kan emellertid ingalunda dragas den slutsatsen, att värdeenheten för högre kategorier, vid vilka den icke uttryckligt nämnes, skulle vara högre. Utom att en sådan slutsats saknar varje positivt stöd i ordalydelsen, förbjudes den just av den plats, som bestämmelsen om beräkning i sakgillt fått. Efter denna bestämmelse följa nämligen bötesbeloppen icke blott för konungen utan även för biskop och jarl, ärkebiskop, abbot och abbedissa och för samtliga kategorier nedanför hqldr. Ett antagande omberäkning i silfrmetit kan alltså icke göras enbart för konungen utan måste utsträckas till alla efter länderman uppräknade kategorier, vilket tydligen vore orimligt. Och även om antagandet godtyckligt begränsades till kategorierna ovanför länderman, skulle den leda till helt osannolika konsekvenser. Ländermans landndms-heXopp komme då att förhålla sig till beloppet för abbot och abbedissa i proportionen 3: 8, till beloppet för jarl och biskop i proportionen 9: 32. Ett dylikt avstånd mellan bötesbeloppen för socialt så närstående kategorier skulle sakna varje analogi inom fullrättssystemet, då ju Frostatingslagens regel om vissa dithörande böters beräkning i olika värdeenheter för fria och för halvfria anknyter till en social motsättning av helt annan skärpa. Rent godtycke vore det likaledes att draga en gräns mellan silfrmetit och sakgillt vare sig närmast efter konungen eller närmast efter ärkebiskopen, och även då komme man till orimliga stegringsförhållanden mellan beloppen för på varandra följande kategorier. Av samma skäl måste det även anses uteslutet att grunda
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=