402 kusten. Vi nordeuropéer tycka oss förvisso icke bo i solens länder; vi veta alltför väl, hur fjärran den är oss under långa höstveckor och vintermånader. Endast hos främlingen från södern, som kommer hit och häpnar över vårt sommarljus, kunna dylika föreställningar vinna insteg. Hinsides svionernas öar ligger detta hav, över vilket den resande såg solen gå ned och åter gå upp, båda delarna tydligen högt mot norr, såsom det ter sig häruppe vid midsommartid. Det är Bottniska viken, som under rodden över Skiftet och Ålands hav brett ut sig för hans blickar bortom de öppna fjärdarna och sunden. Fastän intet istäcke kan ha bundit dess vatten i dessa längesedan gångna sommarnätter, har han trott sig skåda ut över de geografiska arvsägnernas mare pigrum, alldeles som skalden Albinovanus P^do trodde sig böra tala om dess »tröga böljor», när han besjöng en romersk flottexpedition i Nordsjön, troligen på Tiberius’ tid. Så har jag till sist vågat tolka även denna taciteiska skildring som återspeglingen av ett romerskt färdeminne från den minnesvärda resa, som givit oss i arv de tidigaste och därför så dyrbara underrättelserna om våra fäders svenska rike.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=