401 jagas över fästet av solulven, »himlahjulets slukare». Eddadikternas och skaldekvadens uttryck frammana en solbild som ännu är förunderligt lik Trundholmsvagnens i sin primitiva realism. När enstaka drag i dessa sena källor närma sig klassiskt antika föreställningar, såsom i fråga omhästarna, har man icke utan fog framkastat misstanken om lån. »Hästarnas gestalter och strålarna kring huvudet» — dessa ord få i varje fall sin säkraste, sin mest naturliga och osökta belysning från de antika bildframställningarnas gloriakrönte Helios med fyrspannet. Och det är också just på en medelhavsmänniska, van vid söderns bråda övergångar mellan dag och natt, som det nordiska ljusdunklet med dess avlösning i morgonrådnadens och soluppgångens färgrika skådespel, bör ha gjort detta starka intryck. Här är världens ända, här kör solguden skönjbar för människoögon sitt spann upp på morgonhimlen. Vilket folk skulle väl tro sådant om det hav, som sköljer dess egen kust? För germaner från bernstenstrakterna ha dessa ting knappast förefallit så märkliga —än mindre naturligtvis för dem som hade sina hemvist i Uplands eller södra Finlands kusttrakter. Själva skildringens egendomliga intensitet och konkretion vittnar för övrigt om att intrycket ej kan ha passerat många medier. Tacitus har det sannolikt direkt från iakttagaren. Hans egen tillsats är väl blott den litet ironiska vändning, varmed han, själv oberörd av naturskådespelets omedelbara förtrollning, avfärdar den poetiska vision, som det väckt hos hans sagesman. Men hur nära ha icke de mytologiska föreställningarna måst ligga till hands för en romare, som själv färdades fram över det nordliga havet! Han visste sig ju vara hart nära världens yttersta gräns. Det hav över vilket han roddes fram, var redan en del av denna Oceanus, som, enligt antikens äldsta och utanför de naturvetenskapliga kretsarna segt kvardröjande föreställningssätt, den fasta horisontens världsbild, liksom ett band omgav jordskivan, orhis terrarum. Så hade han ju också kommit de kosmiska väsen som därutanför fullbordade sina banor, så nära en människa kunde komma. Själv hade han nyss lämnat bernstenslandet. Det var icke underligt att solgudens bild hägrade för hans inbillning. Bernstenen hade ju enligt en myt, som säkerligen från Ovidius var honom väl bekant, sitt upphov i de tårar, somheliaderna, solens döttrar, gräto över Phaethons olycksöde med deras faders vagn, enligt en annan saga —den förkommer hos Apollonius Rhodius —i Apollons egna tårar i hyperboréernas land. Även i kapitlet om aestierna och bernstenen, som säkerligen vilat på samma reseskildring, möter oss denna föreställning om solens närhet i Norden, vars anor gå tillbaka till den forngrekiska hyperboréermyten. Där uttalar Tacitus den förmodan, att bernstenen är ett ämne, som i skogarna på Västerlandets öar och kuster utpressas av den närboende solens strålar, {vicini solis radiis), för att droppa ned i havet och sedan av vind och våg drivas till motbelägna stränder —tydligen avses den samländska
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=