400 omgördlas och slutes, får därav bevis att yttersta skenet av den redan sjunkande solen till dess uppgång härdar ut så klart, att det förtager stjärnornas ljus. Att ett ljud därutöver från den uppdykande höres och gestalter av hästar och strålarna kring huvudet komma till synes, är ett inbillningens tillägg. Ända dit och, den sägnen är sann, blott dit går världen Det är icke några torra geografiska notiser, vi här ha framför oss. Visserligen ingår i skildringen åtskilligt traditionellt gods, främst detta »tröga hav» {mare pigrum), som det alltsedan den store massiliern Pytheas’ tid hörde till saken att orda om under något växlande benämningar, så snart nordeuropeiska farvatten kommo på tal i litteraturen. Själva kärnan i de anförda raderna är dock någonting helt annat: en mycket konkret och nästan impressionistisk naturskildring. Det är varken midnattssolen eller norrskenet det här är fråga om — sådana underligheter ha verkligen på fullt allvar dukats upp i utläggningar av kontinentala lärde, som tydligen icke varit särdeles förtrogna med den nordiska naturen. Uttryckligen talas det ju om en sol, som går ned och som åter dyker upp ur havet: men hela tiden har skenet dröjt kvar ovan horisonten och fördunklat stjärnorna. För uppsvenska ögon är den synen välbekant. Taciti ord varken behöva eller kunna förklaras ur arktiska naturfenomen, allra minst ur ett som hör hösten och vintern till. Sannare än här skett kan man icke i korta drag skildra den ljusa nordiska sommarnatten på de breddgrader, där vi bygga och bo. Resenären, som iakttagit fenomenet, har tagit mäktigt intryck av vad han sett. I soluppgången ha mytiska bilder stigit upp för hans fantasi: solguden själv med strålkransen kring hjässan, hans vagn och hans hästar Vi känna igen dem från en bekant relief, funnen i det hellenistiska Troja, och från grekiska vasbilder och mynt. Man kunde ju säga: även germanerna ha föreställt sig solguden så, och peka på den vid Trundholm i Danmark funna lilla bronsvagnen med dess häst. Men här är hästen blott en, och vad mera är: i vagnen åker ingen gudagestalt — den uppbär endast en bild av den runda solskivan själv. Med hänsyn till C^sars, i viss mån även Tacitus’ eget vittnesbörd måste det anses ovisst, om germanerna redan under århundradena kring Kristi födelse i allmänhet föreställde sig sina gudar i mänsklig skepnad. I fråga om de stora himlakropparna är det särskilt antagligt att den antropomorfiserande processen ännu icke hos germanerna hunnit så långt; själva naturföreteelserna ha förmodligen såsom sådana räckt till att fylla deras sinnen med religiös vördnad. I själva verket saknas även från senare tider säkra intyg om en människogestaltad solgud hos germanerna. Frågan är ej rätt ställd, när man undrar om solen tänkas personlig eller ej. »Alfrodull skall föda en dotter», —men vemhar sagt, att någondera har kvinnoskepnad? Liv, själ har »den skinande guden» kunnat äga utan människogestalt, »himmelsskölden», »fagerhjulet», som .»
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=