399 rättas det, var talrik boskap; däremot satte de föga värde på vad som i romarvärlden i främsta rummet aktades som rikedom, nämligen ädla metaller. Detta sättes av Tacitus i samband med de ifrågavarande stammarnas relativa oberördhet av handeln. Man drager sig till minnes, att svearna i äldre tider och ända in i elfte århundradet framträdde som ett av de mest betydande handelsfolken i norra och östra Europa. Och man erinrar sig ännu en gång, att den källa, varur Tacitus hämtat sina uppgifter om dem, troligen varit av kommersiellt ursprung. En främling, som gjort sina iakttagelser av svionernas konungadöme vid ett marknadsbesök, har väl framför allt medfört ett intryck av vad konungen betydde för handeln och handeln för konungen. Och handeln har icke hört till det nordiska konungadömets ringaste inkomstkällor. För den köpfrid, som konungen skänkte, fingo de främmande handelsmännen, »gästerna», erlägga en avgift, som i Norges medeltidslagar kallas landöre. Liknande avgifter och tullar ha även uppburits av den svenske konungen, såsom framgår av hans överenskommelser med gutar och lybeckare. Till de varor, som av gästerna infördes till de kungliga handelsplatserna och sedan till städerna, ägde konungen förköpsrätt —den finnes stadgad i den svenska Bjärköarätten, i Magnus Erikssons stadslag och i vissa danska stadsrätter. Men konungen kunde också själv uppträda som köpman, direkt eller indirekt. Redan på Harald Hårfagers tid var handeln med lapparna, finnfärden och finnköpet, ett prerogativ för den norske konungen, som av honom på vissa villkor kunde bortförlänas åt hans syssloman. Av allt att döma gäller något liknande om birkarlaväsendet i Sverige och Finland. I början av 1000-talet se vi konung Olof Haraldsson sombolagsman i handels- och vikingafärderna till det pälsrika Bjarmaland. För oss svenskar ligger det närmast att tänka på hur gamle kung Gösta ännu vid nyare tidens början framträder som den störste affärsmannen i sitt rike. Vi läsa i hans riksregistratur om »K. M:ts köpmän» och »K. M:ts köpmansvaror», vi höra talas om hans varuhus i Stockholm, Lödöse, Kalmar, Söderköping och Åbo. Här som på så många andra områden har han törhända blott med ny och väldigare kraft fullföljt traditioner, som gå tillbaka till en grå forntid. När Tacitus talar om rikedom såsom grundvalen för svionernas konungadöme, är förklaringen kanske den, att hans sagesman egentligen lärt känna sveakonungen som den rike och mäktige köpmanshövdingen. Framställningen av svionernas samhällsförhållanden avtecknar sig hos TaciTus mot en bakgrund av stark och egenartad verkan. »Hinsides svionerna är ett annat hav trögt och nästan orörligt, och att av detta ländernas krets
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=