398 kanske våga se det första fröet till vad som sedan blir ett kungligt tjänstemannastånd. Omdetta äldsta konungadömes rättsställning och maktgränser kunna vi icke mycket veta; kanske befann det sig ännu vid själva utgångspunkten för den utveckling, varigenomdet småningom ur rent privata och sociala förutsättningar växer in i statsrätten. Vi ha dock trott oss kunna påvisa, att det redan nu vunnit en faktisk betydelse såsom hägn för åtminstone en viktig sida av hela samhällets liv, nämligen handeln och köpenskapen. Till sist ha vi även tyckt oss skönja det särskilda rättsinstitut, som härvid varit verksamt: en primitiv form av konungsfriden. I själva verket är det, om vår tolkning är riktig, den rättsliga nerven i den riksdanande förvaltningsutveckling, varigenom Sverige efter många århundraden blev dugligt att mäktigt ingripa i världens öden, som här ligger blottad redan i vår historias äldsta källskrift. Kunna vi veta något om de faktiska grundvalarna för den svenska konungamakt, som Tacitus omtalar? Hypotesen om konungadömets sakrala ursprung har intet uttryckligt stöd i hans uppgifter, och den har även visat sig obehövlig för deras tolkning. Anhängarna av denna åsikt ha att söka sina skäl på annat håll. Men Tacitus ger verkligen ett positivt svar på vår fråga, och det går i helt annan riktning än den sakrala. »Hos svearna hålles även rikedom i ära,» säger han, »och därför härskar en allena». Det är alltså rikedomen, som enligt hans och väl även hans sagesmans mening utgör den sociala grundvalen för den kungliga myndighet, han uppfattar som ett oinskränkt envälde. Det är kanske icke skäl att bygga för mycket på dessa ord, men de behöva dock icke med nödvändighet räknas till framställningens rent subjektiva beståndsdelar. Man kommer att tänka på att sammanfattningen av de enskilda makttillgångar, som konungen var skyldig att nyttja i lagens tjänst, heter i den nordiska medeltidens äldsta rättskällor rike, konungsrike. Först småningom har detta begrepp fått sin nuvarande territoriella innebörd. Rike kommer av rik, ett ord, vars betydelsesfär i vårt fornspråk rymmer mycket mer än ekonomisk styrka men omfattar också denna. Kanske kunde man våga gissa, att det väldiga godskomplex, som på landskapslagarnas tid under namn av Upsala öd framträder som det svenska konungsrikets ekonomiska kärna, redan mer än tusen år förut börjat bildas, öd betyder rikedom, och enligt den sannolikaste åsikten är Upsala öd ursprungligen den enskilda arvejord, som den gamla Upsalaätten släktled efter släktled hopat i alla svenska land. Men måhända bör här lämnas företräde åt en annan tankegång. Mellan de olika partierna av Tacitus’ Germania råder i allmänhet en noga avvägd jämvikt och inbördes motsvarighet. Med beaktande härav har man menat, att orden om den heder, som av svearna gives åt rikedomen, äro sagda i motsats till vad som på ett föregående ställe säges om de flesta av stammarna på det germanska fastlandet. Deras enda och käraste rikedom, be-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=