397 Den ena är föreställningen, att den vapenlöshet, som vid ett visst tillfälle iakttagits hos svearna, skulle bero på en konungens ständiga dispositionsrätt över de frie männens vapen, som måste skapa en skarp intressemotsättning mellan dem och honom. Den andra tanken, att konungen härvidlag alls skulle haft något val. Vi behöva visserligen icke betvivla, att hos svearna funnos sådana sociala och rättsliga åtskillnader som Tacitus här rör sig med. Konungadömets egen uppkomst förutsätter sannolikt, att dessförinnan en grupp av rika och frejdade bondeätter höjt sig över allmogens flertal. Reges ex nobilitate sumunt, säger Tacitus om germanerna och konung betecknar ursprungligen den som stammar av ädel ätt; det närbesläktade ord, som ofta betecknar den forngermanska ätten, främst den högborna, har till finskan inlånats i den pregnanta betydelsen ’ära’ {kunnia), ett märkligt intyg om det av Vilh. Grönbeck snillrikt hävdade sambandet mellan två grundvärden i forngermanskt liv. »Kununger haver namn af kyni sino, at eigh ma kununger utan af godo kyni komin vara», heter det med åtminstone saklig rätt i den medeltida svenska boken om konunga- och hövdingastyrelse. Motsatsen mellan fria och trälar är utan minsta tvivel uråldrig. Och varför skulle icke frigivning kunnat förekomma redan ett årtusende före landskapslagarnas tid? Tacitus känner saken som ett allmänt germanskt institut, och i vår medeltids äldsta rättskällor framstår den ingalunda som någon nyhet. Men lika litet som någon annan bonde har konungen i det äldsta germanska samhällsskicket haft några fria tjänare att befalla över. Den som trätt under annans vårdnad var icke längre fri, icke längre en folkfräls man. Först då begreppet om konungadömet som offentlig institution vunnit en skarpare utprägling än som kan antagas ha skett i den avlägsna germanska urtiden, höjer sig också konungatjänsten artskild över tjänsten hos vanliga enskilda män. Den blir själv en offentlig tjänst, och det blir möjligt att träda i konungens tjänst utan att lida intrång i sitt folkfrälse. Men spår av det ursprungliga tillståndet låta sig länge skönjas: I den äldre medeltidens kungliga förvaltning skötas ännu många sysslor av ofria tjänare, och i de nordiska sagorna talas ofta om bönder, som höllo sig för goda att bliva konungens män. Vad TaciTus framställer som framgånget ur klok beräkning har alltså i verkligheten säkerligen berott på enkel nödvändighet. Vi ha bemödat oss att utsöndra de subjektiva tillsatserna i den ögonblicksbild av våra fäders samfundsliv för mer än aderton hundra år sedan, som ligger bevarad hos Tacitus. Vi ha icke funnit något skäl att hålla fast vid påståendet om ett despotiskt envälde hos svearna; det strider mot allt vad vi veta ur senare källor, och vi ha trott oss kunna påvisa det missförstånd, varur det framgått. Vissheten om det svenska konungadömets tillvaro redan i denna avlägsna forntid finnes likväl kvar som säker behållning; och bakom de ord, som falla omträlen —vapenvaktaren kunde man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=