396 man där igenkänt en traditionell schablon, ett sagomotiv, eller en legendarisk stilisering. Det lärer vara tänkbart, att de snabba kasseringsdekreten emellanåt bero på en förväxling av form och innehåll. Den verkliga historiska kritiken, som visserligen i sin fulländning alltid skall höra till de orealiserbara idealen, står efter en dylik upptäckt närmast inför ett nytt problem och kan ej stanna förrän den trängt igenom skalet och nått verklighetskärnan eller också till fullo ådagalagt, att skalet var tomt. I Taciti skildring av svionerna är vapenlösheten förknippad med andra drag —statens militära maktställning, det kungliga enväldet, den vapenvaktande trälen — som såvitt känt icke annorstädes förekomma i detta sammanhang. Man torde i denna åtminstone tills vidare enastående kombination av detaljer äga ett stöd för antagandet, att det litterära schemats användning, om man trots allt skulle anse sig böra hålla en sådan möjlighet öppen, i detta fall är en sekundär följd av sakuppgiftens innehåll och icke tvärtom. Tacitus säger, att vapnen förvarades under tillsyn av en konungens träl. Även denna uppgift kan mycket väl vara fullt verklighetstrogen. Sidostycken saknas icke. Vid ankomsten till danernas land måste i Beowulfskvädet vädergötarna överlämna sitt skepp åt konung Hrodgars kustvakt, och det är hans bud och tjänare Wulfgar, som vid inträdet i konungens sal å dennes vägnar bjuder dem att lämna sina vapen utanför. I Nibelungenlied är det en särskild hovfunktionär, kammarmästaren, som har till uppgift att vid gästernas ankomst till fursteborgen taga deras vapen i förvar. Bonden i östgötalagens brudfärdsstadgande var en man med många likar, och hans bröllopsgäster voro icke flera, än att han själv kunde taga hand om deras tillhörigheter. Konungens marknadsgäster kommo i stora skaror, och han själv var en mer än vanligt rik och högättad bonde med talrikt husfolk. Han satte en av sina tjänare, förmodligen sin gårdsfogde eller hryte^ som han kallas i senare källor, att vakta gästernas vapen. Att tjänaren var en träl är icke ägnat att förvåna. Ännu i våra landskapslagar möta oss brytarna såsom en kategori av alltjämt ofria tjänstemän inom den kungliga godsförvaltningen. I de tyska medeltidsstäderna äro konungens ombudsmän (advocati) i regel ministerialer, och ministerialierna voro ju ursprungligen en klass av ofria herretjänare. Måhända var även de nordiska städernas kunglige gialdkeri i äldsta tider en ofri man; i varje fall torde hans ämbetes anor kunna ledas tillbaka till den av Tacitus omtalade trälen med sitt värv i den kungliga köpfridens tjänst. När Tacitus anmärker, att det ju icke »ligger i konungens intresse att anförtro uppsikten över vapnen vare sig åt en ädling eller en friboren eller ens åt en frigiven», står denna reflexion säkerligen helt och hållet för hans egen eller hans sagesmans räkning. Den vilar på två falska förutsättningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=