395 Eget nog finnes ännu ett drag av något släkttycke i de sammanställda partierna hos Herodotus och Tacitus. »En fortsättning på svionerna», säger Tacitus, »äro sithonernas stammar; i övrigt lika, skilja de sig i det enda, att en kvinna (eller: kvinnan) har herraväldet». Argippjeernas grannar i öster äro enligt Herodotus issedonerna, vilkas hemska bruk vid dödsfall förtäljas. »Annars sägas även de vara rättfärdiga, och lika myndiga äro kvinnorna som männen.» överensstämmelsen är ju långt ifrån fullständig, men icke heller alldeles obefintlig. Den återkommer i en annan variant hos en syrisk författare från det sjätte kristna århundradet, vars uppgifter framdragits av J. Marquart i hans »Osteuropäische und ostasiatische Streifziigen» (1903), ett arbete, som erbjuder åtskilligt material av intresse även för forskningen i Nordens äldre historia. I den syriska skriften, som går under namnet Zacharias Rhetors kyrkohistoria, uppräknas en mängd folkslag i trakten av Kaukasus och i detta sammanhang omtalas amazonernas krigiska kvinnofolk med detaljer, som äro välkända från antikens sägner. Amazonerna ha enligt syrern grannelag och umgänge med ett folk av storvuxna män, som icke äga vapen. Detta folk kallar han Hrös. Den av Marquart dryftade frågan om ett kanske föga sannolikt samband mellan detta namn och det Rös, som i senare byzantinska och arabiska källor uppträder som beteckning för nordbor, säkerligen närmast svenskar, må här lämnas helt å sido. Ett slags sidostycke till Taciti framställning uppträder emellertid ännu en gång, fastän uppgiften omvapenlöshet här fallit bort. »över långa landsträckor», säger Adam av Bremen, »härska svearna ända till kvinnornas land.» Bakom Adams terra feminarum har man ej utan skäl velat finna det i engelska och isländska medeltidskällor omtalade nordbottniska Kvänland, vars namn blivit missförstått eller omtytt i anslutning till ett gammalt germanskt ord för kvinna. Möjligen dölja sig kvänerna även bakom de amazoner, som efter klassiska mönster figurera även hos Adam, och som han för sin del lokaliserar högt uppe i Norden. Mellan Herodotus, Tacitus, syriern Zacharias Rhetor och Adamligger för varjegång ett halvt årtusende eller mera. överensstämmelserna kunna vara rent tillfälliga. Den möjligheten torde dock icke kunna helt avvisas, att ett urgammalt litterärt schema, som till äventyrs i verkningsfull motsättning gjort kvinnornas och de vapenlösa männens folk till varandras grannar, i skiftande gestaltning, mer eller mindre fullständigt bevarade och kanske förmedlade på mycket invecklade vägar, spelat in hos dem alla. Även omså vore, ägde man därför ingen rätt att utan vidare släppa tanken, att de av det gemensamma schemat färgade och formade uppgifterna trots allt kunde gömma en rest av historiska fakta, kanske till stor del av olika art i alla de särskilda litterära fallen. Allt för lätt inbilllar man sig ofta kunna helt utdöma vad som tidigare gällt som en historisk källa, så snart
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=