394 torde kunna betvivlas, på att saken förefallit märklig och säregen, och redan häri torde ligga ett tillräckligt indicium på en icke-germansk, sannolikt romersk sagesman. Det missförstånd, som föranlett Taciti uppgift om svionernas vapenlöshet står måhända icke ensamt i den antika litteraturen. I sin uppenbart väsentligen på kommersiella källor vilande skildring av folkslagen i Skythien, norr och öster om de grekiska handelskolonierna vid Svarta havet, berättar Herodotus om de kalhjässiga argippxerna, ett fridheligt, vapenlöst folk: »Dem gör ingen bland människor illa. Ty heliga sägas de vara. Ej heller äga de något krigiskt vapen. Och dels äro de för de kringboende de som slita deras tvister, dels, omnågon flyende tar sin tillflykt till dem, gör honomingen illa.» Redan Mullenhoff har förmodat att förklaringen till dessa uppgifter skulle ligga i en köpenskap, som till stora marknader hos argippaserna samlat resande från skilda håll i gemensam frid; till denna förklaring fogar Mullenhoff en erinran om vad Tacitus förtäljer om svionerna och deras konungadöme, detta i viss motsättning till det rent sakrala sammanhang, vari han annorstädes velat insätta sistnämnda notiser. Från andra håll har, måhända med ännu större rätt, framställningen av argippasernas vapenlöshet hos Herodotus sammanställts med den oskuldsfulla fridsällhet och rättfärdighet, som alltsedan den homeriska versen om de »mjölkförtärande abierna» hör till de ständigt återkommande dragen i antika skildringar av helt eller halvt mytiska folk i jordens yttersta ängder, hyperboreer och andra. I dylika skildringar, som hos senare, kulturfilosofiskt reflekterande författare utmynna i en genomförd teori om levnadssättet hos guldålderns människor men tillika hos samtidens naturfolk, möter oss någon gång en uttrycklig uppgift om vapenlöshet. Ur denna föreställningskrets har Tacitus, såsom den finländske filologen E. Flinck lärt och skarpsinnigt visat, väl närmast under inflytande av Posidonius, hämtat de flesta dragen i den i ett av de sista kapitlen av Germania införda skildring av ett nordösteuropeiskt naturfolk, vari finnarnas sannolikt av germanerna skapade folknamn (i formen fenni) framträder för första gången i historien. Även om dessa fenni i deras nästan djuriskt primitiva, men därför också —som teorien krävde —anspråkslöst lyckliga tillvaro, berättas det att de ej äga vapen. Mellan denna naturtillståndets vapenlöshet och den, som omtalas hos de »genom män, vapen och flottor mäktiga» svionerna är tydligen ett svalg befäst, även om man kanske ej har rätt att utan särskild undersökning förkasta varje tanke på ett avlägset och underjordiskt samband. Det är måhända riktigt, att Herodotus’ vapenlösa argippjeer hos Tacitus ha sin närmaste litterära beröringspunkt i hans vapenlösa fenni. Mullenhoff behöver ej därför ha sett helt och hållet orätt: ett drag ur etnografisk sägentradition kan hos Herodotus ha smält samman med ett verklighetsdrag ur en kommersiellt geografisk källa.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=