393 fredens utbredning över världen,-^ kontrasteras här effektfullt mot de oroliga och torftiga grannarna bortom Rhen, som levde och dogo under vapen och nästan syntes äga sin högsta och egentligaste livsformi kriget. Väpnade samlas germanerna till ting, liksom togan är det offentliga livets tecken i Rom: Cincinnatus lämnar plogen och kläder sig i medborgardräkten för att höra senatens bud om diktaturen. Vapnen följa germanerna på bålet; höljd i togan bäres den frie romaren bort på den sista färden. Vemsaknade togan? Slaven, den ringaktade främlingen i staden vid Tibern, men också romaren som dömts att mista sin medborgarrätt, som gick i landsflykt, utesluten från vatten och eld på den romerska jorden. Nu höra vi än mer skärande den bittra harm som Tacitus velat tolka i tencterernas ord om »det nesliga för män, födda till vapen, att komma samman vapenlösa och nästan nakna, under bevakning och mot avgift». Vapenlöshet, har han tänkt, är för germanerna togans förlust: mistning av den fries heder och rätt, vanära, träldomsmärke. När Tacitus skrev, var romarnas beröring med germanerna mer än sekelgammal; det är icke troligt att han skulle varit den förste i Rom som haft sådana tankar om germanernas vapenseder och deras mening. Om vi våga förutsätta ett liknande föreställningssätt hos den sagesman, från vilken han hämtat sina uppgifter om svionerna, torde vi ha funnit en någorlunda tillräcklig psykologisk bakgrund för den häpna undran över det oväntade, som från ett faktiskt konungsbud om vapenlöshet drog den förhastade slutsatsen om en kunglig envåldsmakt. Det torde vara mest sannolikt, att denna slutsats förelåg redan i Taciti källa, då de sakuppgifter, varpå den grundar sig, först i sammanhang därmed få en principiell betydenhet som fullt tillfredsställande motiverar deras bevarande i källan. Längre än till denna relativa sannolikhet kommer man emellertid icke. Möjligheten att slutsatsen dragits först av Tacitus själv ur nakna och oförklarade notiser i en muntlig eller skriftlig relation, kan icke helt uteslutas, liksom vi överhuvud icke äga kriterier, som på varje punkt skulle medgiva en slutgiltig boskillnad mellan eget och övertaget gods i hans framställning. Den bekväma utvägen att till det förra slaget utan vidare hänföra varje subjektiv tillsats, som i slutledningens eller den filosoferande reflexionens form går utöver det sakligt givna torde få anses lika otillåten som det okritiska antagandet av en verkligt historisk förstahandskälla bakom varje sakuppgift i Germania. De taciteiska källproblemen äro mera invecklade än så, och namnet vetenskaplig förtjänar endast en prövning av varje särskild punkt, som kanske aldrig kommer längre än till en förmodan och ofta måste stanna vid ett frågetecken. I varje fall tyder själva omnämnandet av svionernas vapenlöshet i Taciti källa, vilket ej ViRG. L. VI 851—853: tu regere imperio populos, Romane, memento hae tibi erunt artes pacisque imponere morem, parcere subiectis et debellare superbos.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=