392 Säkert ha romarna tidigt märkt något av sambandet mellan vapen och ära i germansk åskådning. Hos Tacitus finnas ej få antydningar därom: Intet slag av bifall, säger han, står högre i heder än vapenlarmet på tinget,^^ ingen nesa är värre än att ha givit skölden till spillo.^^ Vapengåvorna vid giftermål känner han liksom dem krigarföljet väntar av sin hövding.2^ Han frammanar bilden av den germanske ynglingen som vorden vapenför rustas på tinget med sköld och spjut av furste eller fader eller frände: så blir han en man i hären. »Detta är togan hos dem, detta är ungdomens första heder.» Anar man vad minnet av den för första gången anlagda toga virilis betydde för en romersk man, synes det måhända möjligt att denna anmärkning icke undsluppit Tacitus lika lätt som den förefaller vårt antikvariska intresse lyckad och naturlig. En invigningsrit — ja, men till vad? För Virgilii landsman hade ordet tillika en annan och mäktigare klang: Romanos rerumdominos gentemque togatam (Romarna världens herrar det togabärande folket.) Innan han gjorde sammanställningen mellan romerska folkets stolta medborgardräkt och germanernas sköld och spjut, torde han erfarit ett ganska starkt intryck av den germanska sedens enkla storhet, av det germanska vapenlivets sträva patos. En egendomlig udd har denna sammanställning av romesk toga och germanska vapen som folkbetecknande attribut haft för dem som voro förtrogna med det latinska språkbrukets stående motsats mellan toga och sagum, krigarkappan, eller rent ut mellan togan och vapnen, såsom hos Cicero. Kulturfolket med den fasta rättsordningen och den högt utvecklade samhällsbyggnaden, som visserligen »styrde folken med sitt fältherrevälde» men ändå ytterst såg sitt mål i den romerska — si displicuit sententia, fremitu aspernantur; sin placuit, frameas concutiimt: honoratissimum assensus genus et armis laudare. -- Tac. Germ. c. 6: — — — scutum reliquisse praecipuum flagitium, nec aut sacris adesse aut concilium inire ignominioso fas; multique superstites bellorum infamiam laqueo finierunt. ** Tac. Germ. c. 18: Dotem non uxor marito, sed uxori maritus offert. — — — boves et frenatum equum et scutum cum framea gladioque. in haec munera uxor ascipitur, atque in vicem ipsa armorum aliquid viro affert: hoc maximum vinculum, haec arcana sacra, hos coniugales deos arbitrantur. hoc iuncti boves, hoc paratus equuis, hoc data arma denuntiant. Tac. Germ. c. 14: — exigunt enim [a] principis sui liberalitate ilium bellatorumequum, illamcruentam vitricemque frameam. ^ Tac. Germ. c. 13: — sed arma sumere non ante cuiquam moris, quam civitas suffecturum probaverit. turn in ipso concilia vel principum aliquis vel pater vel propinqui scuta frameaque iuvenem ornant: haec apud illos toga, hie primus iuventae honos; ante hoc domus pars videntur, mox rei publicae. ViRG. .^n. I, 282 (Sundén, s. 444 n. 2). Tac. Germ. c. 11: —
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=