390 om den välordnade joniska handelsstaden Massilia på Galliens sydkust — nu Marseille — och om dess inbyggares seder. »Att inträda i deras stad med vapen är ingen tillåtet, och en person är till mötes, som tager emot sådant till förvaring och sedan återlämnar det vid avresan, för att den gästfrihet, som de bevisa, liksom den mot besökande är välvillig, så även för dem själva må äga trygghet.» Från ett antikt samhälle föreligger här ett i sin yttre gestaltning påfallande motstycke till vapenförbudet i medeltidens germanska städer. Om vapenförbudet i Massilia, lättförklarligt i en koloni på främmande mark länge omgiven av barbariska grannar, ägt bestånd ännu under kejsartiden, kunna vi emellertid icke veta; berättaren kan ha hämtat sin kännedom därom ur äldre källor. Den vapenöverlämning vid inträdet i staden, som här omtalas, har f.ö. tydligen icke hört till det vanliga i medelhavsvärlden; i så fall skulle seden icke som sådan ägt intresse för en antecknare av »historiska märkvärdigheter» (facta et dicta memorabilia). Ordningsföreskriften från Massilia gäller resande främlingar; det har ej fallit vår sagesman in att därur draga någon vittgående slutsats om stadsbornas egen rättsställning och styrelseform. Även om de måhända, liksom andra greker, själva vandrade vapenlösa på hemstadens gator, låg däri intet anmärkningsvärt. På liknande sätt ålade romarna de fria germaner, som i handelssyfte besökte den romersk-germanska staden Colonia Agrippina, senare tiders Köln, att komma vapenlösa, att underkasta sig bevakning och att erlägga avgäld. I ett av sina större verk låter Tacitus sändebud från tencterernas oberoende germanstam på andra sidan Rhen klaga över denna smälek inför ubierna, stadens underkuvade och halvt romaniserade befolkning, som de vilja fresta till delaktighet i Claudius Civilis’ uppror. Om innebörden av denna vapenlöshet har intet missförstånd kunnat uppkomma. Under andra förutsättningar gjorde romaren sina iakttagelser på svionernas marknad. Vid ankomsten till handelplatsen har den långväga främlingen jämte sina reskamrater uppfordrats att lämna ifrån sig sina vapen. Han har möjligen sett det samma ske med andra marknadsgäster, som kommo från andra håll. Det har kanske ej förvånat honom allt för mycket. Men här gällde budet omvapenöverlämning alla. Ty här var ingen hemma mer än konungen själv och hans husfolk. Det kunde ej romaren veta. Runt omkring den landstigne har rört sig en avväpnad menighet; något annat har han ej sett vid sitt korta besök. Till större delen bestod denna menighet av svioner, landets eget folk. Han har försport att även deras vapen voro i förvar hos konungens träl. J. L. Heiberg, En grajsk Forpost (Studier fra Sprog- og OIdtidsforsknIng udg. af Det philol.-hist. Samf. Nr 69. [1906] =B. 16 (Aarg. 1906), H. 1). [om Massilia] s. 17: — Paa Byens Grund maate der ikke bseres Vaaben; de afleveredes ved Ankomsten til Portvagten (smst. 9=[Valerius Maximus II, VI, §§ 7—8]), der overhovedet forte streng Control med alle tilrejsende (lustinus XLIII 4, 11).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=