389 Bortom källornas direkta vittnesbörd, men icke utan stöd i dem, ha vi här nått fram till en situation, som väl kan tänkas ha legat till grund för Tacitus’ uppgift om svearnas vapenlöshet. Skäl ha givits för antagandet, att hans källa varit en reseskildring från en romersk expedition till östersjöns kuster på Neros tid, I handelssyfte var det som den romerske riddaren då besökte bernstenslandet vid Weichselmynningen. Om han verkligen fortsatt sin färd ända upp till svearnas bygder, är det därför rimligast att tro, att han även därvid drivits av sina kommersiella intressen och att han kommit dit vid ett marknadstillfälle. Själva uppgiften om vapenlösheten och de betraktelser och slutsatser, som i Tacitus’ framställning anknytas därtill lämna f.ö. ett beaktansvärt stöd för hypotesen om en sådan utsträckning av bernstensriddarens färd. Jag har redan påpekat, hurusom den i sitt sammanhang orimliga reflexionen om en sysslolös hop av väpnade män, som lätt förfaller till självsvåld, häntyder på reseskildraren, som tanklöst generaliserar sin erfarenhet från ett enda kort besök hos ett dittills okänt folk. Man har svårt att tro, att berättaren skulle varit en german. Lika litet som den sakrala vapenlösheten kan vapenöverlämningen vid inträdet i en främmande fridskrets för en germansk iakttagare ha erbjudit något okänt eller ovanligt. Vi ha sett, att båda dessa slag av tillfällig vapenlöshet med all sannolikhet äro uråldriga samgermanska företeelser. En german skulle därför icke uppfattat den av marknadsfriden betingade avväpningen som ett permanent tillstånd; icke heller skulle han tolkat den som ett uttryck för en despotisk furstemakt; och utan dessa båda missförstånd skulle han icke haft anledning att överhuvudtaget omnämna saken för en vetgirig främling, ty rätt uppfattad innebar den ju icke något för svearna säreget. Hos en romare däremot, som en enda gång besöker en marknad hos svionerna, som icke kan förutsättas ha ägt någon ingående kännedomom allmänt germanska förhållanden och som förmodligen av språkliga svårigheter hindrats från närmare efterforskningar, läte sig dylika misstag lättare tänkas. Det råder, i förbigående sagt, med uppgiften omvapenlösheten samma förhållande sommed fartygsbeskrivningen: skarpt iakttagna men skevt tolkade sakliga detaljer. Orsaken torde i båda fallen vara enahanda. En romersk iakttagare kan visserligen haft tillfälle att på närmare håll lära känna vapenförbud av en viss frändskap med det som sveakonungen enligt vårt antagande ålagt sina marknadsgäster. Hos Tiberii samtida, den historisk-antikvariske anekdotsamlaren Valerius Maximus läsa vi Valerii Maximi Factorvm et dictorvm memorabilivm libri novem . . . itervm recensvit Carolus Kempf. Lips. (1888). Lib. II, cap. VI § 9: Sed ut ad Massiliensium ciuitatem, unde in hoc deuerticulum excessi, reuertar, intrare oppidum eorum nulli cum telo licet, praestoque est qui id custodiae gratia accepto exituro reddat, ut hospitia sua, quemadmodum aduenientibus humana sunt, ita ipsis quoque tuta sint.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=