388 stadgar den av konung Erik Clipping utfärdade stadsrätten för Ribe i Danmark (1269): »Så snart gästen kommit till sitt härbärge, skall han nedlägga sina vapen i sin värds förvar. Bär han dem med sig därefter,, böte till fogden en halv mark penningar och lika mycket till staden eller svärje sig fri med blottad hand å helgedomar, att han visste icke, att det var förbjudet. Likaledes åligger det husbonden att tillsäga sin gäst, att det är förbjudet att bära vapen i staden. Gör han ej detta, böte till staden en halv mark penningar och lika mycket till fogden, men om en gäst,, efter att ha blivit åtvarnad, icke desto mindre bär vapen, skall hans hand genomstingas med samma kniv eller svärd eller lans [som han burit] Besläktade bestämmelser äro kända åtminstone från Lybeck, Wismar och Stockholm. I all sin skenbara trivialitet äro dessa stadganden ett uttryck för det germanska stadsväsendets rättsliga innebörd med dess egenartade förmälning av Herrschaftsrecht och Genossenschaftsrecht, för att nyttja termer som genom Gierke vunnit hävd. —En stad börjar uppväxa på den gamla marknadsplatsen, när där, på konungens eller någon annan stormans mark, bosätter sig en befolkning av fria handelsmän och hantverkare. Men dessa övergå icke därför till stadsherrens blotta underlydande. De bevara sin bondefrihet, sitt »folkfrälse», och småningom bilda de ett eget rättssamfund, som med stadsherren och hans tjänstemän delar ansvaret för friden inom sitt område; i och med ett sådant rättssamfund är stadsbildningen fullbordad. Det är detta borgerskapets medansvar för stadsfriden, som är grunden för dess delaktighet i stadens styrelse. Och i kraft av borgerskåpets fridsansvar är det som den ankommande gästen skall lämna sina vapen att förvaras av den borgare, hos vilken han tagit in, och som värden är skyldig att åtvarna sin gäst om vapenförbudets iakttagande. Ur samma synpunkt blir det också förklarligt, huru konungen kan bevilja frihet från vapenförbudet icke blott åt sina tjänare, som å hans vägnar skola vaka över friden — deras vapenrätt är ju en självklar sak — utan även åt kärnan av städernas eget infödda borgerskap; så har i Magnus Erikssons stadslag skett i fråga om sådana byamän, som hava »eget arv i staden eller orka till fyrtio marker rörligt gods». Men det hade funnits en tid före all stadsbebyggelses uppkomst. Då fanns på marknadsplatsen en enda husbonde, en enda värd. Det var konungen själv, på vars mark köpenskapen försiggick, hägnad av hans makt. Alla, som samlades till marknaden för att köpa och sälja voro »gäster», konungens gäster. Den frid, som rådde i hans närbelägna gård, lät han breda sig ut över hela marknadsplatsen, och han svarade ensam för denna frid. Detta värv hade icke varit lätt att fylla, om köpenskapen fått bedrivas under vapen. Därför krävde konungen av dem, han gav sin frid, en säkerhet —samma borgen, som bonden krävde i östgötalagens brudfärdsstadganden: att få lägga under lås gästernas vapen. .» —
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=