387 påvisas. Under förra hälften av 1100-talet hade emellertid den från Frankrike härstammande »gudsfriden» {treuga dei), fejdrättens upphävande under vissa dagar av veckan och dessutom vissa delar av kyrkoåret, upptagits av påvedömet som dess sak och utfärdats som allmänt kyrkligt påbud. Denna institution, som f.ö. torde leda sitt upphov ur strävanden från det högre prästerskapets sida att skapa en ersättning för den äldre kungliga fridslagstiftning, som redan under de senare karolingerna råkat i förfall, formulerades ej sällan i anslutning till de gamla frankiska konungsstadgarna som vapenförbud. Om kardinalen bemödat sig att bringa gudsfriden till erkännande även i Norden kan den fördunklade hågkomsten härav utgjort tillräcklig anledning att från honom härleda det på Snorres tid gällande vapenförbudet i köpstäderna; traditionens tendens att bakom undantagsstadganden söka bestämda lagstiftare är för rättshistorien välkänd. Möjligt är också att ett kardinalens yrkande i fråga om gudsfriden från konungadömets sida möttes med utfästelser om vapenförbud för områden, över vilka konungen ägde särskild myndighet. Städernas ökade antal kan ha skapat ett behov av uttryckliga konungsbud om en vapenlöshet som föll av sig själv när det gällde en köpstämma på konungens mark i hans personliga närvaro. Ett sådant behov framkallar under hela medeltiden upprepningar av vapenförbudet för städerna. Om ett dylikt inskärpande ägt rum redan i samband med den påvlige legatens besök 1152, kan det lika fullt ha anknutit till uråldrig inhemsk hävd. Även hos Snorre framstår de norska städernas vapenförbud som uttryck för en konungsfrid: för »tolv män som följa konungen åt» gäller det icke. Ur den samgermanska avväpningen vid inträdet i främmande husfrid å ena sidan och stadsfridens uppkomst ur friden i konungens gård å den andra vinner detta vapenförbud en alltför osökt och fullständig förklaring för att man skulle ha skäl att på de isländska uppgifterna bygga ett antagande omdess väsentligen kyrkliga ursprung. Förbudet att bära vapen i staden är den allmänna regeln, men ej sällan finner man uttryckligen uttalat det annars säkerligen alltid underförstådda undantaget för stadsherrens fogde och hans underlydande manskap, som det åligger att vaka över stadens frid — så i den äldsta köpenhamnska stadsrätten av 1294, i de norska städerna enligt kungliga rättarböter av 1295 och 1304, i ett stockholmskt burspråk av 1463. Konungens fogde är det också som på vissa skäl kan bevilja undantag även för andra, varom stadgas exempelvis i Håkan Håläggs norska rättarbot av 1304, i den svenska Bjärköarätten och i Magnus Erikssons stadslag. Undantag en gång för alla stadgas ibland också för konungens handgångne män överhuvudtaget, i den svenska allmänna stadslagen slutligen även för vissa förmögnare byamän. Ovillkorligt gäller däremot vapenförbudet för alla gäster — i medeltidens städer den tekniska termen för främmande köpmän. Härom *25 Hjärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=