386 För de äldsta nordiska städerna är rättsutvecklingens utgångspunkt i många fall tydligt skönjbar, och den visar sig då påfallande ofta vara en konungen och ingen annan tillkommande faktisk besittningsrätt till handelsplatsernas mark. I fråga om det danska Hedeby och det norska Nidaros veta vi detta med full säkerhet, i fråga om det svenska Birka antages det allmänt och med en till visshet gränsande sannolikhet på grunder framlagda av Henrik Schuck. I och för sig måste det ju vara i hög grad rimligt, att de äldsta handelsplatserna i Mälardalen, orter sådana som Upsala, Birka och Sigtuna, stått i ett nära förhållande till det konungadöme, som i dessa trakter hade sitt centrum. Analogier från andra håll och tider giva stöd åt antagandet, att svearnas stora marknader i äldsta tider hållits på konungens mark och att den köpfrid, som därvid rådde, i själva verket var en utsträckning av friden i konungens gård. Att nordiska handelsplatser, ur vilka senare städer framgått, även utan konungadömets stöd kunnat uppväxa under hägn av folkliga överenskomna frider kring samlingspunkter för kult eller rättskipning behöver ej betvivlas; till dem vore man böjd att hänföra det västgötska Skara. Men intet talar för att den typ, som de kungliga marknadsplatserna och städerna representera är yngre, och utan minsta tvivel har den tidigt fått överhand: även i Norden framträder den medeltida stadsfriden genomgående som en konungsfrid. Den vårdas främst, om också liksomi Tyskland under borgerskapets medverkan, av en kunglig ämbetsman. Han framträder redan i Rimberts skildring av den helige Ansgars besök i Birka: Herigarius, prxfectus vici. Redan i Bjärköarätten liksom i den yngre stadslagen bär han den från Tyskland införda titeln fogde {advocatus). Hans äldre nordiska benämning anträffas emellertid ännu i den svenska Västmannalagen under formen gi^lkyr^e, motsvarande det norska gialdkeri, och han kännetecknas därigenom som indrivare av de skatter, som konungen ägde att uppbära i staden, sannolikt i väsentlig mån på grund av sin ursprungliga äganderätt till dess mark. Är nu den frid som blivit allmänt rådande i medeltidens germanska stadssamhällen till sitt ursprungliga väsen en konungens hemfrid, så böra vi vänta oss vapenförbudet som ett uttryck för denna dess karaktär. Detta institut möter oss också i en mängd stadganden från tyska och nordiska städer. Snorre Sturlason framställer visserligen vapenförbudet i de norska köpstäderna som åvägabragt av den påvliga legaten Nicolaus av Albano, och även en isländsk annaluppteckning, vars oberoende av Snorre i detta fall dock ej är styrkt, hänför stadgandet till året för kardinalens besök. Att något slags vapenförbud avhandlats mellan honomoch Sveriges konung och stormän framgår verkligen av ett något år efteråt utfärdat påvebrev; sannolikt har väl samma sak varit före även i Norge. Föga troligt är däremot, att kardinalens initiativ skulle gällt just köpstäderna; kyrkliga påbud om vapenförbud särskilt i dessa torde i övrigt ej kunna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=