385 man i sitt skepp har samma frid som i eget hus. Friden på ledungsskeppen är konungens hemfrid. I Magnus Erikssons Stadslag heter det: »Gör man dråp, så länge konungen är i staden, ligge allt i tveböte.» Ännu 1441 stadgar konung Kristoffer förbud för var och en somicke är konungens ämbetsman eller råd att bära vapen i kyrka eller köpstad, »enkannerligen där vi äro närvarande». Tanken väckes, att den rikt utvecklade medeltida konungsfriden i själva sin rot är identisk med konungens hemfrid — på samma sätt som en offentlig kunglig förvaltning småningom uppväxer ur konungens personliga tjänst och tidigast uppbäres av hans gårdsfogdar, huskarlar och hovmän. Det vapenförbud, varav konungsfriden åtföljes, skulle alltså, såsom jag redan antytt, i grunden icke vara någonting annat än den i östgötalagens brudfärdsstadganden omtalade vapenöverlämning, som varje bonde kräver av sina gäster, när de inträda i hans frid. Det finnes i den medeltida germanska rätten ett område, där detta samband särskilt tydligt låter sig skönjas. Detta område är städerna och deras rätt. Med all sannolikhet utgör stadsrätten en fortsättning och utveckling av regler, som före uppkomsten av en fast stadsbebyggelse periodiskt tilllämpades på de marknadsplatser, ur vilka städerna vuxit fram. Denna uppfattning har särskilt i fråga om de tyska städerna genomförts av den store tyske rättshistorikern Rudolph Sohm, och det lider nog intet tvivel, att den i allmänhet äger giltighet även i fråga om det nordiska stadsväsendet. Staden är alltså en marknad, som blivit ständig därigenom att en fast bosättning av köpmän och hantverkare uppkommit på den tidigare marknadsplatsen. Liksom redan marknadsfriden är den senare stadsfriden en konungsfrid, och denna konungsfrid är i grunden ingenting annat än frideni konungens hus, den kungliga borgfriden. Marknadsplatsen, torget, och sedan hela staden betraktas i den tyska medeltidsrätten som konungens mark, konungens borg. Sitt ursprung torde detta betraktelsesätt ha däri att många av de äldsta tyska städerna uppkommit kring kungliga borgar, under det hägn uppstått på en mark, som icke blott genom en rättslig fiktion utan rent faktiskt hört konungen till. Andra tyska städer, främst kvarlevorna av det gamla provinsialromerska stadsväsendet, äro säkerligen i sin historiska uppkomst oberoende av konungadömet, men konungsfriden möter oss också i dem på grund av sekundär utsträckning. När städerna tilltaga i antal, uppstå sådana även på områden, som först genom själva stadsgrundningen anses bli konungens mark eller borg. Rätten att grunda städer har kommit att utgöra en kunglig företrädesrätt, som dock kan av konungen bortförlänas åt biskopar, kloster och världsliga herrar genom särskilt privilegium. Genomgående är emellertid i det fullt utvecklade tyska stadsväsendet att all stadsfrid rättsligt sett ytterst är en konungsfrid, och att varje stad har en stadsherre, på vars mark den uppstått, vare sig nu denne är konungen själv eller någon annan i kraft av hans privilegium. 25 Hjärne därifrån kunde lämnas åt köpenskapen. Dessa städer ha alltså som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=