384 särskilt spjuten beröra varandra. I de flesta germanska folks rättsutveckling kommer emellertid ett skede, då konungadömet börjat utveckla en dömande myndighet, som i förstone tävlar med allmogens för att småningom mer eller mindre fullständigt tränga den åt sidan. Slutligen går det därhän, att även den domsomdömes på tingen, icke längre blir en folkets domutan en konungsdom. Tingsfriden blir en konungens frid. När denna punkt i utvecklingen är uppnådd, försvinner i och med detsamma tingsmenighetens beväpning. Endast konungens män, som skola vara de av honom tillsatta domarna behjälpliga vid domens exekution, få hädanefter komma till tings under vapen. För alla andra inträder vapenförbud, och undantag därifrån kan endast för särskilda fall medgivas av konungen eller hans ombudsman. Man kan konstatera denna utveckling i med varandra analoga stadganden hos de olika germanska folken, om också från skilda tider: i det frankiska riket redan i början av 800-talet, på Karl den Stores tid, i Tyskland kanske under Fredrik Barbarossa, säkert på 1200-talet, I Norge på Sverres, mera avgjort på Magnus Lagaböters tid, i Sverige icke med visshet före 1300talet, då Helsingelagen förbjuder att föra fridvapen till tings utan konungsmans orlov. Det är emellertid icke blott tingsfriden, som övergår till konungsfrid. Hela den allmänna landsfriden tenderar till att upptagas inomkonungsfriden, och i sammanhang härmed finner man i skilda länder under medeltiden en oavlåtlig strävan från konungadömets sida att avlysa det allmänna vapenbärandet och inskränka rätten att bära vapen till ridderskapet och frälset, som ansågs stå i konungens personliga tjänst. Denna utsträckning av de kungliga vapenförbuden, som i Sverige aldrig slog fullt igenomäro ett uttryck för konungadömets växande makt och självförtroende. När konungen förbjöd bönderna att som i gamla tider allmänt bära vapen, så innebar detta framför allt, att konungen trodde sig om att ensam, med tillhjälp av sina direkta personliga underlydande, svara för ordning och säkerhet i sitt rike. Åtskilligt tyder emellertid på att både konungsfriden själv och det vapenförbud, varav den åtföljes, ursprungligen voro knutna vid förutsättningen av konungens personliga närvaro. I Skenninge stadga av 1284 kungör Magnus Ladulås vapenförbud under tiden för konungens vistelse i ett landskap och visst antal dagar förut och efteråt. Södermannalagen omtalar en särskild skeppsfrid, när konungen är ombord. På fullrustat ledungsskepp rådde enligt Svealagarna en förhöjd frid, som ytterligare stegras, då skeppet lämnat hembygdens bevakningslinje (»vård och vaka») bakomsig och sjökrigstillstånd (»full rodarätt») inträtt. Men ledungen utbjöds av konungen: ledungsskepp är konungens skepp, så snart det är redo att påbörja härfärd och så länge härfärden pågår. Sannolikt är friden på ledungsskeppet redan från början, i varje fall under sjökrigstillstånd, konungsfrid. Man erinrar sig Bjärköarättens ord, att var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=