383 håll bakgrunden, mot vilken det ordnade giftermålets former avteckna sig. Det är tanken på brudrovets omöjliggörande, som segt dröjer kvar under den ceremoniella föreskrift, vilken kräver att icke blott vapnen skola tagas i förvar: även sadlarna skola läggas under lås. Östgötalagens brudfärdsstadgande kunna alltså, ehuru själva lagens nu bevarade avfattning härrör först från slutet av 1200-talet, med stor sannolikhet antagas återgiva förhållanden, som ägt bestånd redan i en avlägsen förkristlig forntid. I klassiskt enkla och tydliga drag avbilda dessa stadganden den germanska fridsmeddelelsens former och innebörd. Bonden tillsäger gästerna sin frid, och avtalet mellan honom och dem bekräftas genom att han tager deras vapen och sadlar i förvar. Denna handling har dubbel mening. Från gästernas sida betyder den, att de äro främmande för varje uppsåt att skada värden och hans frid. Från värdens sida åter innebär den, att han övertager ansvaret för deras säkerhet. Deras frid, som de hittills haft att själva värna med sina vapen är det nu hans sak att skydda: gästerna och deras frid äro upptagna i hans hemfrid. Mer eller mindre fullständiga sidostycken till den östgötska fridsmeddelelsen och till den vapenlöshet, som därav betingas, kunna hämtas från de isländska sagorna, från det anglosaxiska Beowulfskvädet, från Knut den stores engelska lag, från det sydtyska Nibelungenlied. På skilda håll i den germanska världen finna vi alltså vapenöverlämningen eller åtminstone avväpningen som det vanliga tecknet på inträdet i främmande frid. Av samma slag som bondens frid är den frid, som konungen giver, och den meddelas även på samma sätt. Ty den forngermanske konungen är själv från början ingenting annat än en särskilt rik och högättad bonde. De exempel på en fridsmeddelelse efter regler liknande dem i östgötalagens brudfärdsstadganden, som möta oss i den gamla episka litteraturen, gälla ofta konungar. Genomgående i alla dessa fall är vapenlösheten, vapenförbudet, för alla främlingar, som inträda i bondens eller konungens hemfrid. I de medeltida rättskällorna uppträder emellertid konungsfriden i en utsträckning, som gör den till något vida mer än en blott hemfrid. Den ursprungliga trånga ramen har vidgats oerhört. Men alltjämt, även i dessa senare och avledda uppenbarelseformer, återfinna vi vapenförbudet som konungsfridens kännemärke. I äldsta tider var rättsordningens upprätthållande hela folkets sak. Det var hela folket, allmogen, som dömde på de forngermanska tingen. Tingsfriden var allmogens frid, domen som avkunnades, var allmogens dom, och hela den dömande menigheten ålåg det också att gemensamt ansvara för domens verkställande. Ett uttryck härför var att tingsmenigheten uppträdde beväpnad på tinget för att genast vara redo att värja sin och landets frid och fullfölja sina domar. Domen bekräftades enligt vad man vet ur talrika källor alltifrån Tacitus’ Germania, genom vapenlarm och vapentag: tingsmännen läto sina vapen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=