382 faktum, den erfarenhet som döljer sig bakom Taciti ord om svionernas vapenlöshet vinner sin tillräckliga förklaring. Ur denna begränsade uppgift torde följa både rätt och plikt att låta uppmärksamheten dröja vid de olika vapenförbudens skiljande yttre kännemärken. Till utgångspunkt för framställningen av den vapenlöshet, som hör i hop med hemfriden väljer jag ett stadgande i Östgötalagens giftobalk om tillvägagångssättet vid giftermål med föreskrifter om brudens avhämtande från giftomannens gård. »Nu skall gästabud sättas ut. Då skall man sända brudfölje att hämta brud: förvistaman och brudförerska. De skola rida med grid till gården och där av bonden utbedja sig grid. Bonden skall giva dem grid: taga deras vapen och sadlar och lägga under lås. Dem skall bonden vårda tills tiden lupit ut.» Den grid (i Östgötalagens eget språk gTHp), som här utbedes och gives, är friden, för så vitt den vilar på särskild tillsägelse eller överenskommelse mellan sådana, som ej från början delat samma frid. Så följa i nästa flock stadganden om den undfägnad, som tillkommer brudföljet i giftomannens hem. Först komma »tvenne laga drycker». Vid den ena sker »tillmälet, de ord och löften, med vilka bruden begäres. Den andra svarar häremot: då gives hon bort av giftomannen. En tredje och sista förplägning bär namnet »vapendryck», tydligen därför, att vapnen nu återställas till de bortdragande gästerna. De skola njuta även denna dryck ur samma kärl, vari de förra blivit dem iskänkta: rättshandlingarnas fast slutna krets är genomlupen i en och samma hägnande frid. Hur skulle man kunna neka att denna frid är en helgfrid? Brud och brudgum och deras följe äro »heligt folk» enligt Dalalagen, som också talar om den ogärningen, att bruden dräpes »i helga säten», å brudbänken vid bröllopsgillet. Den isländska ättesägen förtäljer om Ozurr den vite, som »gjorde helgedomsdråp å Upplanden, då han var i brudfärd med Sigurd rese». Brudfärden nämnes säkert icke som bisak. Utan tvivel var det just därigenom att dråpet gjordes i brudfärd, som det blev helgedomsdråp. Gården, där brud och brudgumvoro å färde, var därmed vorden en helgedom, ett vi. Men den helgedomsfrid, som där rådde, var icke en specifikt sakralrättslig nybildning. Den var blott en stegrad och tätnad hemfrid. Icke heller krävdes vapenöverlämningen först i följd av denna stegring. På sin höjd har stegringen medfört en mera högtidlig och närmare ordnad form för avväpningen. De lagbud, somnu anförts, bära alltigenomprägeln av hög ålderdomlighet. De beskriva rättssedvänjor, som längesedan stelnat till ceremonier. Men bakomceremonierna, som symbolisera äktenskapets karaktär av fredligt avtal mellan ätterna, skymtar en avlägsen forntids råa verklighet — brudrovet, väl ingenstädes någon ursprunglig form för äktenskapets ingående —ty våldet är aldrig somsådant en institution —men på så många
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=