381 kraft ur de forngermanska folkens hela tro om sitt liv och sin värld. Ingen har bättre låtit oss ana dess väsen än dansken Gronbeck i sitt av beundransvärd lärdom och snillrik intuition burna verk »Vor Folkea^t i Oldtiden». Friden var helig och dess kränkning alltid tillika ett helgbrott; därom vittna ännu de fornsvenska rättskällorna med ord som fridhelig och helgd. Men den vapenlöshet, som hemfriden krävde, var sådan mening sakral som den, vi känna från offergillen och gudahov. Vi äga ej minsta rätt att fatta den som tecken till en särskild helgedomstjänst eller tro att den påbjudes i kraft av ett särskilt prästadöme. Flemfridens vapenförbud gällde icke huskarlarna, som hade sina vapen upphängda ovan bänkarna på stugans innerväggar. Än mindre gällde den husets herre, som i salen utdelade vapen som gåvor till sina män och som ibland beväpnad gick ned till dörren för att möta ankommande gäster. Det var till främlingarna, som kravet på avväpning ställdes — icke därför att vapnen i och för sig vore något oheligt och kränkande för hemmets skyddande gudamakter, utan närmast helt enkelt som borgen för husbondens och husfolkets trygghet. Att inträda beväpnad i annans hus räknades som tecken till att man kom i fientligt uppsåt. Vapnen måste därför lämnas utanför, och vid högtidliga tillfällen, eller då gäster infunno sig i större mängd, var det ibland icke nog härmed: de ankommande måste rent av överlämna sina vapen till husets värd, innan de fingo tillträde till hans hemoch del i dess frid. Vapnen och friden — i huru många former framträder ej sambandet mellan dem båda i det forngermanska rättslivet! Ej blott i avväpningen vid inträdet i främmande frid kommer det till synes, utan även i ederna på vapen, egna eller andras, i vapentaget, i varaktighetsförklaringens vapenöverlämning, i de noggranna lagbuden om arvsrätten till vapen, som enligt Fielsingelagen är förenad med förpliktelsen till blodshämnd och därför kallas vigh arf. Vi skönja av dessa handlingar och stadganden föga mer än ytan; en rikare och tyngre innebörd ha de ägt för det forntida åskådningssättet, som i vapnen liksom i andra ätteklenoder icke såg döda ting utan besjälade bärare av ägarens lycka och ära. På vapnen vilade friden, och i dem själva bodde fridens helgd och kraft. I denna dubbla mening heta de ännu i Helsingelagen fridvapen. Därför dögo de att binda viljor i edens och domens ödesdigra fridsförbund; därför åtföljde de i vigarvet hämnden för ättens frid. Men vi sträva ej här att göra oss en föreställning om djupet och spännvidden av den tankevärld, som för de gamle knöt sig till friden och dess krav. Vi söka ej heller den dolda enhet, som de särskilda friderna och vapenförbuden tilläventyrs torde äga längst nere i grunden. Det gäller blott att utan överflödiga och därför oberättigade antaganden nå fram till en utgångspunkt varifrån ett enstaka historiskt manicke därför i
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=