380 eller överhuvudtaget någonsin, skulle utövat någon dragningskraft på fastlandets germaner är en romantisk föreställning, som saknar varje stöd. Den sakrala tolkningen av Taciti uppgift om svionernas vapenlöshet har alltså visat sig stöta på ganska stora svårigheter. Själv har Tacitus icke med ett ord antytt någon sådan förklaring, och av allt att döma har icke heller hans sagesman uppfattat saken så. I stället gives en annan förklaring. Vapenlösheten framställes som ett uttryck för konungens maktställning och vapnen sägas befinna sig under uppsikt av en konungens träl. Friden, om det nu är fråga om en frid, är alltså närmast en konungens frid. I intet av de kända exemplen på sakral vapenlöshet finnes någon motsvarighet till detta. Den frid som kränkes genom att gå in med vapen i de nordiska gudahoven, är en tempelhelgd, möjligen av ren tabukaraktär, men av vissa tecken att döma kanske snarare tänkt som gudens husfrid. Man ådrager sig genom en sådan förbrytelse gudarnas vrede. Men ingenstädes härledes i detta fall vapenlösheten ur en mänsklig maktinnehavares påbud; ingenstädes omtalas ett avlämnande av vapnen i förväg till något ombud för denne. Även i den taciteiska skildringen av Nerthusfriden saknas dylika drag. Man har sökt avlägsna olikheten genom antagandet, att den av Tacitus omnämnde sveakonungen i verkligheten uppträtt som representant för en gud och att själva konungadömet ursprungligen varit av sakral och översteprästerlig karaktär. Detta är emellertid att till de för tolkningen behövliga hypoteserna foga ännu en, som är både obevisad och onödig. Frågan om det svenska konungadömets ursprung står alltjämt öppen. Det är icke omöjligt, kanske t.o.m. sannolikt, att sakrala moment stödjande spelat in vid dess utveckling. Men ingenting i dess gestaltning, sådant det framträder i våra äldsta rättsliga och historiska källor, ger forskningen tillräckliga skäl att till den utbildade religiösa kultens område förlägga själva dess upphov och rot. I vår källa omtalas svionernas vapenlöshet i ett rent politiskt och profanrättsligt sammanhang. Redan därför är man närmast skyldig att se till, om icke uppgiften i själva verket kan göras begriplig utan tillhjälp av det slags sakrala analogier, som nu varit på tal. Vi känna verkligen från skilda håll i den gamla germanska världen ett andra slag av tillfällig vapenlöshet, som icke står i samband, direkt åtminstone, med särskilda kultplatser och religiösa fester men som däremot rätt ofta uppträder som tecken till konungens faktiska eller rättsliga närvaro. I sin ursprungligaste form är detta slags vapenlöshet ett uttryck för hemfriden. Liksom all offentlig och enskild frid stod för germansk åskådning även hemfriden under gudarnas hägn. Friden var tvivelsutan något vida mer än ett rättsbegrepp: en andlig verklighet, mättad med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=