379 vittnesbörd om att källans upphovsman varit en person med blick och intresse för religiösa kultförhållanden: han har berättat om aestiernas dyrkan av gudamodern och om de vildgaltsamuletter, som stodo i samband med denna kult. Tänker man sig nu att samme romerske sagesman själv skulle bevistat en stor offerfest hos svlonerna, så förefaller det högst osannolikt, att han icke med ett ord skulle omnämnt de gudar, som där dyrkades, och den kult, som ägnades dem. Ett enda drag skulle han bevarat i minne från festen och meddelat åt forskande landsmän —men detta skulle han givit en felaktig, icke sakral utan politisk tolkning. Tänker man sig åter, att han hämtat sina uppgifter från germanska iakttagare, blir saken lika oförklarlig. Germanska gäster vid en offerfest i Mälardalen, t.ex. goter från Weichselmynningen, skulle näppeligen missförstått den vapenlöshet, som därvid rådde. Nerthusfriden synes ju visa, att sakral vapenlöshet var en samgermansk företeelse. I alla händelser hade väl germanska främlingar lätt att muntligen taga reda på rätta förhållandet. Missförståndet är knappast av den art, att det skulle haft utsikt att trots långvarig samfärdsel bibehålla sig hos svearnas grannar. Men om de icke missuppfattat vapenlösheten vid offerfesten, är det föga troligt, att de skulle funnit denna detalj i och för sig tillräckligt märkvärdig för att meddelas åt en långväga gäst, lösryckt ur det sammanhang, vari den får förklaring och intresse. Härtill kommer saknaden av varje otvetydigt vittnesbörd om en sakral avväpning av den omfattning i tid och rum, som måste utgöra första förutsättningen för uppkomsten av en föreställning om allmän och ständig vapenlöshet, vare sig iakttagaren varit romare eller german. Det är f.ö. Icke särdeles sannolikt, att överhuvudtaget någon främling skulle varit i tillfälle att bevittna, huru det gick till vid en offerfest hos svearna. Pä primitiva kulturstadier är man i allmänhet mycket angelägen att icke låta kulthandlingar bevittnas av andra än dem som tillhöra samma kultgemenskap. Vad denna kultlivets slutenhet betyder, ha vi en mycket konkret skildring av i en dikt av den isländske skalden Sigvat Tordsson. Han fick pröva på saken, när han vintern 1019 färdades genom det ännu till stor del hedniska Västergötland. Rönet var otrevligt; han har hugfäst det i ett par harmsna strofer bland sina Austrfararvisor. En kväll sökte han nattkvarter i gården Hof. Dörren var stängd, och han slapp icke in. »Här är helg», kom till sist husfolkets fåmälta besked. Därmed fick han draga sin färde. I nästa gård stod bondhustrun i dörren. »Kom icke in», löd hennes hälsning. »Jag rädes Odens vrede. Vi fira älvablot.» Man kan vara övertygad, att kultgemenskapen hos svearna på Taciti tid var ganska trång. Ännu Adamav Bremen nämner som deltagare i de stora, vart nionde år återkommande offerhögtidligheterna i Uppsala endast folk från alla delar av det svenska riket, däremot inga utlänningar. Att svearnas helgedomar på den avlägsna tid, som Taciti uppgifter röra.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=