378 Det ena slaget är av utpräglat sakral natur. Av åtskilliga ställen i den isländska sagolitteraturen vet man, att det var förbjudet att inträda beväpnad i de hedniska templen i Norden. I Egilssagan t.ex. berättas om ett offergille i det bygdetempel som var uppfört på gården Gaular i Sogn i Norge. Där uppstod slagsmål mellan deltagarna i gillet, men det anmärktes, att »männen voro alla vapenlösa därinne, ty där rådde tempelDen isländske landnamsmannen Ingemund nyttjar i Vatsdölasagan detta sakrala vapenförbud till en list. Sin gäst Rafn, ägare av ett mäktigt svärd, som Ingemund förgäves sökt få köpa, lockar han under livligt samtal att oförvarandes med vapnet träda in i ett gudahov på Ingemunds ägor. Nu hotar han Rafn med gudarnas vrede och förmår denne att som försoningsgärd överlämna svärdet åt honom själv. Tacitus omtalar själv en dylik sakral vapenlöshet. Det gäller den grupp av germanfolk — dit hörde bl.a. anglerna — som gemensamt dyrkade Nerthus. Vid vissa tillfällen kringfördes gudinnans vagn på högtidlig kultfärd. »Glada äro då dagarna, helg råder å de orter, som gudinnan hedrar med ankomst och gästning. Inga krig begynnas, inga vapen gripas, allt järn hålles innelyckt, frid och ro är då för en gångs skull känd och älskad, tills prästen förer den på umgänge med dödliga mätta gudinnan tillbaka till hennes heliga rum». Det kan måhända förefalla, som om Nerthusfridens vapenlöshet haft något vidare utsträckning i tid och rum än den, som var förbunden med den norska och isländska tempelhelgden under hedendomens sista tid, då avväpningen uteslutande gällde för inträdet i själva den trånga helgedomen. Med någon säkerhet kan dock icke en sådan slutsats dragas ur den för Tacitus ovanligt ordrika men i enskildheterna föga bestämda framställningen. Själva den sakrala friden kan ha omfattat hela kultförbundet under tiden för gudinnans kringfärd; sådana temporära fridstillstånd över större områden, åtminstone delvis troligen av hedniskt sakralt ursprung, äro kända från nordiska medeltidslagar. Vapenlösheten behöver ej därför ha inträtt annat än vid kultresans periodiska stegring till kultfest »å de orter, dit gudinnan värdigas komma för att gästa», d.ä. på kultplatser och vid offergillen, liksomi senare tid. Med hänvisning till dylika sakrala fakta har man menat, att iakttagelsen av svionernas vapenlöshet måste blivit gjord vid någon stor offerfest hos detta folk. Vägande skäl synas emellertid kunna framställas mot detta förklaringsförsök. Icke med ett ord antyder Tacitus i fråga om svearna något slags sakral motivering av vapenlösheten. Detta är onekligen anmärkningsvärt redan därför att Tacitus genom sin skildring av Nerthusfriden visat, att han känner till sakral vapenlöshet hos germanerna. Ännu mera påfallande blir saken, när man erinrar sig, att Tacitus av åtskilligt att döma hämtat sin kunskap om svionerna ur samma källa som han följt i fråga om aestierna. Framställningen av de senare bär nämligen otvetydigt helgd (hofshelgi)».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=