377 ty ovisst ar att veta när på vägar ute en karl får bruk för spjut. Så lyder en av den fornnordiska levnadsvisdomens regler i Havamal. Tacitus omtalar själv på annat ställe, att germanerna alltid, vad de än företaga sig, uppträda beväpnade. Svearnas vapenlöshet framställer han som ett förvånansvärt undantag från den allmänna regeln. Säkerligen är detta undantag endast skenbart. I andra källor finnes ej ringaste spår av att svearna på vapenrättens område skulle intagit en särställning i jämförelse med övriga germaner. Men är Taciti framställning oriktig på denna punkt, har man också allt skäl att ställa sig tvivlande mot hela karaktäristiken av det äldsta svenska konungadömet som ett despotiskt envälde. Ty annat bevis anföres ju ej härför än just vapenlösheten. Emellertid är Taciti uppgift om denna sak så bestämd och i enskildheter utförd, att man trots allt har svårt att tro annat än att även här måste ligga någon verklighetsiakttagelse, om också vantolkad, till grund för hans ord. En möjlighet till förklaring blir då, att hans sagesman varit med vid något tillfälle då verkligen undantagsvis vapenlöshet varit rådande, och att detta undantag oriktigt uppfattats som allmän regel. Taciti framställning innehåller i själva verket en fingervisning i sådan riktning, när han talar om att vapenlösheten skulle vara motiverad av att »en sysslolös hop av väpnade män lätt förfaller till självsvåld». Denna reflexion innehåller ju i det sammanhang, vari den står, en uppenbar orimlighet. Svearna utgjorde naturligtvis icke i allmänhet någon sammanskockning av dagdrivare, som måste avväpnas för att hindras att av ren sysslolöshet ställa till ofog med sina vapen. I vardagslag levde de säkerligen ett strävsamt bondeliv ute i sina spridda bygder, där de väl behövde sina vapen att freda sig med. Reflexionen torde vinna sin sannolikaste förklaring, om den antages härröra från någon, som sett och iakttagit svionerna allenast vid något enstaka tillfälle, då de verkligen friade från det dagliga livets mödor och göromål. Vid detta tillfälle synes ha rått ett särskilt fridstillstånd, yttrande sig bl.a. däri, att man måst lämna ifrån sig sina vapen till konungen, som tills vidare givit en av sina trälar i uppdrag att förvara och bevaka dem. Med en hos reseskildrare varken ovanlig eller alldeles oförklarlig ytlighet har den främmande iakttagaren missuppfattat eller i varje fall onöjaktigt framställt de förhållanden, under vilka han händelsevis kommit att lära känna det avlägsna nordiska germanfolket, såsom dettas vanliga levnadsvillkor. Vi känna från det gamla germanska samhällslivet tvenne slag av sådan tillfällig, temporär och lokal, vapenlöshet, två huvudslag, som kanske ursprungligen äro nära besläktade men som i varje fall kunna och böra hållas i sär. församlade i stort antal på ett ställe, be- voro
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=