376 den taciteiska skildringens art, dess mindre blir man böjd att uppfatta vad där säges om svearnas konungadöme som en abstrakt karaktäristik av en rättslig och politisk företeelse, sådan den tilläventyrs fanns att anteckna i varje särskilt »svearnas samhälle». Bakom Taciti ord står sagesmannen, reseskildraren, som talar om svearnas envåldsherre, för honom den ende: den han sett eller vars myndighet han rönt. Att andra sveakonungar funnits jämte honom, antydes åtminstone icke av Tacitus. Utöver undersökningen av dennes och hans sagesmans uppfattning kommer man visserligen icke i brist på andra samtida vittnesbörd, varmed den kunde jämföras. Men härrör skildringen i andra hand från ett ögonvittne, torde den få gälla icke så litet, så snart ej den inre sannolikheten brister, även om det ej lärer löna sig att söka mäta graden av dess visshetsvärde. Den sakliga kärnan i Taciti framställning av svionernas statsskick ligger uppenbarligen i vad som säges om konungens makt över vapnen och deras förvaring under uppsikt av en träl. På tolkningen av denna konkreta detalj beror väsentligen bedömandet av hans övriga uttalanden om svionernas konungadöme, dess styrka och grundvalen för denna. Otvivelaktigt är den uppfattning av sakförhållandet, som Tacitus ger uttryck åt, bemängd med missförstånd. Det är alldeles osannolikt, att svearna vid denna tid i allmänhet skulle varit vapenlösa. Livet i ett nordgermanskt samhälle med glesa byalag eller enstaka gårdar var säkerligen då liksom långt senare allt för osäkert för att sådant skulle varit tänkbart. I länder med stadsbebyggelse och högt utvecklad samhällsordning, sådana som den antika medelhavsvärldens, var sådant möjligt. Thucydides berättar i den berömda översikt av äldre grekiskt kulturtillstånd, som inleder hans historia, att atenarna först av alla hellener lagt bort det ständiga vapenbärandet, som fordomvar folksed hos dem som hos barbarerna och som alltjämt levde kvar i vissa avsides grekiska bygder. Romersk vapenlöshet i fredstidens dagliga liv är bakgrunden för den pregnanta motsättningen i Ciceros till ordstäv vordna cedant arma togae —»vapnen vike för fredsdräkt».^^“ Det germanska samhällsskicket uppbäres in i ganska sena tider av alla mäns ständiga beredskap att, närhelst så tarvades, med väpnad hand värja både egen trygghet till liv och egendom och rättsordningen i dess helhet. Härför krävdes dels att vapnen själva städse funnos till hands hos de enskilda, dels en allmän färdighet i deras bruk, som endast under denna förutsättning kunde hållas vid makt. Vapnen sina skall en man på marken ej lämna bakomsig ett fjät, Cicero De officils 1:22 (Nord. Fam.-b.*, 4 [1905], sp. 1348). J. M. Sundén, De romerska antikviteterna (1905) s. 445 med exempel i not.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=