375 av ett fornsvenskt ledungsväsen, så några århundraden senare i den frankiska krönikans uppgifter som götakonungen Hugleiks härfärd vid 500talets början. Dessemellan ligga några notiser, vilka, såsom v. Friesen framhållit, torde gälla nordiska herulers plundringar i Gallien och Spanien. I de flesta fall är det själva företagens utsträckning utöver det vanliga, som undantagsvis bragt detta till vår kännedom. Hos Tacitus har tvärtom «n ovanligt vittberest sagesman, som vi måste förutsätta bakom hans ord, skänkt oss en antydan omvikingaliv före vikingatiden. Man har fäst sig vid att Tacitus talar om svearnas samhällen (civitates), i flertal. Ordet får kanske icke pressas alltför hårt, men det är ej omöjligt, att det verkligen uttrycker en kunskap om att sveaväldet snarast utgjorde en sammanslutning av smärre självständiga rättsområden. En dylik karaktär hade ju det vidgade svenska riket ännu under vår medeltidshistorias äldre skeden, ehuru sammanslutningen då omfattade även götalandskapen, vilket den säkerligen icke gjorde på Taciti tid. Däremot vore det säkerligen att gä för långt, om man av flertalsformen ville sluta, att Tacitus tänkt sig de olika sveabygderna som politiskt helt och hållet oberoende av varandra. En sådan slutsats synes knappast förenlig med hans ord om svionernas militära maktställning, föga rimliga, om ej deras samhällen för honom tett sig som enhet utåt, och motsäges bestämt av ett annat drag i hans framställning. Tacitus omtalar en statsinstitution, som utbildat sig hos svionerna redan på denna avlägsna tidpunkt. Om denna institution, konungadömet, yttrar han sig så: »Hos dem hålles även rikedom i ära, och därför härskar en allena, med en makt, som ej vet av undantag och en lydnadsrätt, som icke kan uppsägas. Också äro vapnen icke, såsom hos övriga germaner, i var mans hand utan innelyckta under en vaktare, och det en träl. Oceanen hindrar nämligen fienders plötsliga överfall; vidare förfaller ju en sysslolös hop av väpnade lätt till självsvåld. Men att sätta vare sig en ädling eller en friboren eller ens en frigiven över vapnen äro förvisso ej ett kungligt intresse.» Oceanen hindrar plötsliga överfall av fiender. Men från varandra voro väl »svearnas samhällen» icke åtskilda av havet utan endast av trängre vikar, sund och vattendrag. Taciti förklaring av vapenlöshetens möjlighet ur försvarssynpunkt vilar följaktligen på förutsättningen, att sveabygderna hade fred inbördes: något slag av rättsligt samband måste i hans föreställning ha enat dem till ett fridsförbvmd. Intet skäl torde finnas att söka detta rättssamband annorstädes än där det i medeltidens historiska källor tidigast framträder: i konungadömet. Ju mer man bemödar sig att förstå
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=