374 långt mera söndersplittrat av djupt inskärande havsvikar och insjöfjärdar, och en mängd nu uppgrundade vattenleder förmedlade samfärdseln mellan de olika bygderna i den äldre järnålderns liksom ännu i långt senare perioders Upland. Det förefaller snarast, som om man hade att tänka sig de av Tacitus omtalade »svearnas samhällen ute i själva oceanen» som ett arkipelagiskt välde, beläget i ett bälte tvärs över havet och omfattande icke blott Mälarnejderna och den uppländska skärgården utan även Ålandsöarna och sydvästra Finlands kusttrakter. Frågan om den förhistoriska germanska befolkningens invandringsväg till Finland är ju sedan länge föremål för livliga meningsskiften. Sannolikt är väl i varje fall, av det arkeologiska materialet att döma, att den åtminstone delvis fått tillskott från de gamla sveabygderna, liksom att den stod i livliga kulturförbindelser med sina stamfränder väster om havet. Förmodligen har den även politiskt attraherats av den statsbildning, som redan mycket tidigt synes ha börjat utveckla sig kring ett centrum norr om Mälaren i Uppland. Antagandet om en dylik väst-östlig utsträckning av »svearnas samhällen» får också ett stöd däri, att Tacitus i fortsättningen av sin skildring talar om »ett annat hav hinsides svearna». Med dessa ord, till vilka vi återkomma, kan icke gärna åsyftas något annat än Bottniska viken. En sådan arkipelagisk karaktär hos det äldsta sveaväldet stämmer ju också väl överens med Taciti starka betonande av sjöväsendets betydelse för dess maktställning. I själva verket företer det samhällsskick och det kulturtillstånd, som i hans knappa skildring träder oss till mötes, redan icke otydliga drag av vikingatid. Ffans ord utgöra i sin mån en påminnelse om att den uppfattning av de nordiska folkens historia, som låter det egentliga vikingaskedet med dess egendomliga blandning av handelssamfärdsel och sjörövarväsen begynna först mot slutet av åttonde århundradet, åtminstone delvis torde bero på en synvilla. Man har som bekant sökt påvisa en mängd särskilda orsaker i och utom de nordiska länderna till att vikingatågen just då kommo i gång. Till en del kan nog dettabetraktelsesätt vara berättigat. Men man har inte alltid gjort tillräckligt klart för sig, att den skenbart skarpa gränsen omkring 800 kan ha sin förklaring i källmaterialets beskaffenhet och tillkomstsätt. Först sedan den kristna kulturen trängt längre mot norr, har man att vänta tätare underrättelser om nordbornas härnadståg. Dessförinnan ha de kanske i århundraden pågått så att säga bakom den egentliga kulturens scen, inom den nordiska barbarvärldens egna gränser. Ingen munk var till hands att teckna upp, när kung Yngvar föll mot esternas här. Blott »österhavet kväder djupets sång till gamman för svensk furste». Och ett segt folkminne bär han namn och öde till Ynglingatals skald. Endast sporadiskt och liksom tillfälligtvis påträffar man i utomnordiska källor en upplysning av besläktad innebörd —så i Taciti skildring, bakom vilken man redan velat skymta konturerna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=