373 fall synes ju det antagandet ligga nära till hands, att Tacitus skulle tänkt sig svearna som bosatta på den stora ön Scadinavia som vi känna från Plinius och som sedan under namnet Skandia eller Scandza möter oss hos Ptolemaeus i andra århundradet och hos Jordanes i det sjätte. Detta antagande göres också i åtskilliga kommentarier till Germania. Man har då visserligen anpassat sig efter den felaktiga antika föreställningen om Skandinavien som en ofantlig ö, men samtidigt opererar man oreflekterat med den för oss banala kunskapen om landsammanhanget mellan Sydsverige och de egentliga sveabygderna vid Mälaren. På Jordanes’ tid, kanske redan på Ptolemaei, var denna kunskap redan förvärvad, genom en kombination av uppgifterna ur de båda källgrupperna, den västliga och den östliga. Jordanes omtalar svearna som bosatta på Scandza, och måhända dölja de sig även bakom något av de i texttraditionen fördärvade folknamnen pä Ptolemaei Skandia. Båda berätta de, att den stora ön är belägen mitt emot Weichsels mynning. Hos Tacitus ha vi emellertid ingen rätt att förutsätta en dylik kartbild. Själva namnet Scadinavia förekommer ingenstädes i hans framställning. För hans närmaste föregångare, Plinius, var det känt ur en västlig och sannolikt militär källa, och han åsyftar därmed sydvästra Sverige, närmast kanske Skåne. Vi ha visserligen trott oss kunna konstatera ett spår av samma eller en liknande källa även hos Tacitus, när han i början av Germania talar om ofantliga öar i havet norr om det nuvarande Tyskland. Om han även erfarit själva namnet Scadinavia, kunna vi icke veta. I varje fall har han knappast haft någon anledning att till den så benämnda stora »ön» förlägga svearnas samhällen, om vilka han ur en helt annan och annorlunda orienterad källa fått veta, att de blivit uppnådda genom en färd i nordlig riktning från Weichselmynningen. En dylik kombination tillhör knappast den första upptäcktens tid. Den har kommit senare som ett småningomvunnet resultat av de ökade förbindelser med öst- och nordgermanska trakter, som uppstodo i spåren av den banbrytande expeditionen på Neros tid. Hos Tacitus och hans sagesman torde man endast böra räkna med det omedelbara intryck, som svearnas boningsorter på deras tid kunna antagas ha gjort på en främling, som utifrån havet nalkades dem för första gången utan att på förhand ha någon föreställning om landets geografiska konfiguration. Alltsedan han norr om Estland vände kosan mot väster, bör han haft intrycket att befinna sig i en väldig arkipelag av större och mindre öar, endast på kortare sträckor avbrutna av öppna havsvidder. Bilden har knappast väsentligt förändrats, då han närmade sig den uppländska kusten och styrde in mot sveabygdernas centrum vid Mälaren. Även dessa trakter ha gott kunnat taga sig ut som en fortsättning av den stora från öster till väster utsträckta övärlden. Havet stod då mycket högre än nu, landet var
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=