372 årtullar, liksom även den något yngre Kvalsundsbåten från Sunnmöre.® Icke heller från andra kontinentalgermanska områden saknas spår av dess förekomst, om än relativt sena.” De ännu bevarade norska vikingaskeppen från Gokstad ® och Oseberg, som fört segel och mast och ha hål för årorna i bordplankorna liksom de romerska krigsskeppen, ha likaledes kvar ett konstruktivt huvuddrag, de lika byggda stävarna i för och akter, varigenom de framstå som led i samma utveckling, varav Nydamsbåtarna och Taciti skeppskildring representera ett tidigare skede. De till Gokstadsfyndet hörande skeppsbåtarna förete f.ö. även ifråga omårtullarna en med Nydamsskeppets likartad anordning,® som ännu i dag är vanlig på många håll i Norden.^® Den åsikten har visserligen uttalats, att denna nordiska fartygstyp utvecklat sig i östersjöområdet under inflytande från medelhavsvärlden och orienten; men om detta är riktigt, bör ju ett sådant inflytande i första hand gjort sig gällande hos folken på södra östersjökusten. Det torde icke finnas skäl att betvivla, att även goterna, vilkas sjöfartskunnighet intygas redan av deras utvandringshistoria,^- använde samma slags farkoster. Att fartygstypen framställes som en egendomlighet för svionerna torde sannolikt icke böra tolkas som tecken på att den ursprungligen tillhört blott dem och därifrån spritt sig till andra germanfolk. Snarare synes detta drag i sin mån tyda på att Taciti källa varit en reseberättelse av en icke-germansk färdeman, som varit i tillfälle att på nära håll iakttaga just svearnas hittills okända folk. Det låter ju tänka sig, att resenären råkat få se fartyg från svealandskapen vid någon hamnplats i närheten av Weichselmynningen. Men där ha väl också funnits liknande båtar, tillhöriga andra germanfolk, framför allt dem som själva voro bosatta på den preussiska kusten. Varför skulle iakttagaren då fallit på den idén att beskriva just svionernas skepp som något karaktäristiskt för dem? Mera osökt läte detta förklara sig, om han vid ett besök i svearnas egen hembygd fått ett starkt intryck av sjöfartens och skeppsbyggeriets betydelse i ekonomiskt och politiskt hänseende för deras samhällen, belägna som de ju voro »ute i själva oceanen». Det saknar icke sitt intresse att söka göra klart för sig, vilken geografisk föreställning, som kan dölja sig bakom det sist anförda uttrycket. Man har i allmänhet alltför lätt att vid tolkningen av de gamla författarnas uppgifter omNorden taga den moderna kartbilden till hjälp. I föreliggande ® A. W. Br0GGEr o. H. Shetelig, Vikingeskipene (1950), s. 60 f. ^ Osebergsfundet 1, s. 298 f. ® N. Nicolaysen, Langskibet fra Gokstad (1882). ® N. Nicolaysen, a.a., s. 66. E. Klein P. O. SCHJ0TT, Samlede philologiske Afhandlinger ( ), s. 317 ff.(?) (Enligt Osebergsfundet 1, [1917] s. 357). Se ovan s. 366 n. 68.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=