371 kriterium på skildringens trovärdighet överhuvudtaget. I sin åskådliga konkretion äro de tillika ett av de viktigaste indicierna på källans karaktär av reseberättelse. Man tycker sig höra någon, som själv sett svionernas fartyg och noggrant iakttagit deras rörelser på sjön, har en tysk forskare sagt. Han kunde tillagt, att beskrivningen med alla sina skarpt och riktigt uppfattade enskildheter dock i visst avseende lider av en skevhet, som kanske lika tydligt röjer reseskildraren i dennes begränsning till sina tillfälliga erfarenheter och sin benägenhet att ge dem en godtycklig, för vid eller för snäv tolkning. Samma drag i framställningen tyder också på att iakttagaren måste varit en långväga främling. Fartygsskildringen kan omöjligen härröra från Weichselgermanerna, ty svearnas skeppstyp har för dem säkerligen icke erbjudit något egendomligt, som skulle förmått dem att skildra den som en märkvärdighet för en resande från romarvärlden. För svionernas del intygas de taciteiska uppgifternas korrekthet i fråga om stammarna och bristen på segel, av den uppländska Häggebystenens skeppsristning från mitten av vår tideräknings första årtusende, en starkt stiliserad bild där väl årorna men ej årtullarna äro synliga. Men de redan berörda stora skeppsfynden från Nydams mosse i Slesvig visa oss, med ännu flera överensstämmelser, att samma fartygstyp redan ett par århundraden tidigare var gängse även här. Från Halsnö i Hordaland i västra Norge känner man rester av en båt, vars byggnadssätt genomgående synes ha överensstämt med Nydamsbåtens och vars ålder i varje fall ej torde vara lägre än dennas; “ bl.a. företer den alldeles likadana oriktigt och tekniskt orimligt att uppfatta orden hinc vel illinc remigium som syftande på årornas utläggande och användning än på den ena, än på en andra sidan; hinc vel illinc uttrycker i fråga om årornas rörelse detsamma som strax förut utrimque i fråga om vardera stäven {prora)-, det är fråga om en riktning icke från ena eller andra sidan, utan från ena eller andra hållet, d.v.s. framåt eller bakåt. Men Engelhardt motiverar själv håarnas surrning med basttåg vid relingen på Nydamsbåten med att denna anordning gjorde det möjligt att efter behag vända dem och ro åt motsatt håll, liksom enligt honom båtens byggnad i övrigt visar, att den varit ämnad »til med lige Hurtighed at skyde gjennem Bölgerne, om den blev roet den ene vei eller den anden». Att han tillika påpekar de svårigheter, som voro förenade både med att vända håarna och med att stryka med årorna mot håbanden, är sant. Men detta berättigar icke att avfärda förekomsten av dylika manövrer vid behov som »rena subjektiva fantasier» (Ph. Humbla o. L. v. Post, Galtabäcksbåten och tidigt båtbyggeri i Norden [1937], s. 70). Jfr R. Werner, a.a., s. 95 f., W. Vogel, art. Remen i Reallexik. d. Germ. Altertumsk., 3 (1915—16), s. 498. —Allt hänger i själva verket på innebörden av orden nec remos in ordinem lateribus adinngunt. En ordningsföljd mellan årorna, en rad, uppkommer ju vid varje slags rodd, även vid paddling, så snart flere åror äro i bruk. Ordo måste därför här stå i en speciell betydelse av ’fast, oföränderlig ordning’, betingad av adiungere, som bör åsyfta en konstruktiv förbindelse, icke blott och bart anläggandet mot relingen, i vilket fall apponere varit nog. Jfr W. Vogel, Gesch. d. deutschen Seeschiffahrt, 1, (1915), s. 66. ® Osebergsfundet 1, (1917), s. 359 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=