370 Riktigheten av dessa detaljuppgifter har bekräftats av arkeologiska fynd^ främst det förunderligt väl bevarade Nydamsskeppet från omkring år 300 e.Kr. Man har visserligen framkastat en möjlighet att Taciti skildring kunde åsyfta ett ännu tidigare skede i det nordiska skeppsbyggeriets utveckling, även det numera känt för fornforskningen genom ett märkligt fynd på ön Als: en båt från förromersk järnålder utan spår av årtullar eller annan anordning för de korta årornas stöd och således avsedd för paddling.^ Men Tacitus har icke givit minsta antydan om den i fråga om roddarnes ställning, rörelsens art och medlen för framdrivningen från vanlig rodd starkt skiljaktiga teknik som paddlingen innebär.^ Han har icke förnekat att årorna stöddes mot relingen, blott att detta skedde genom fastgörande i en given och oföränderlig ordning. Det är sättet att lägga an årorna mot skeppssidorna, roddverkets »löshet» och »omläggbarhet», som han, liksom skeppsstammarnas byggnad och bristen på segel,, velat framhålla som något »avvikande», nämligen från den för honom och hans läsare bäst kända grekiska och romerska skeppstypen, där årorna, fördes genom hål i skeppsborden och ej med lätthet kunde flyttas från sina givna platser. De anordningar för rodden, som han åsyftat, få av allt att döma sin fullt tillfredsställande belysning från Nydamsskeppet med dess öppna och löstagbara årtullar.^ Uppgifterna utgöra alltså ett värdefullt ® Om detta fynd se J. Bröndsted, Oldtidsbaaden fra Als (Nationalmuseets bog om sjteldne fund. 1925), s. 17 ff., G. Rosenberg, Forelöbig meddelelse (Berättelse öv. d. nord. arkeologmötet i Sthlm 1922) s. Hjortspring). — Att Tacitus i Germ. 44 skulle åsyfta paddling ifrågasattes alternativt av A. Norden, Ett urnord. skepp (Stockh.-Tidn. 30/8 1925), dock under framhållande av skildringens överensstämmelser med Nydamsbåten; jfr samme förf., Förhist. sjökatastrof [Galtabäcksfyndet] (Stockh.-Tidn. Ffist., 11, s. 63) nämner Hjortspringbåten i samband med skeppsskildringen i Germ. 44, som han emellertid anser ge »a good picture of the Scandinavian boat as we know it from the centuries before Christ, until the Viking period». R. Much, Die Germania des Tacitus (1937), s. 394 anser att Tacitus tänker pä paddling men att detta är ett missförstånd, uppkommet därigenom att årorna lågo lösa i omvändbara årtullar. ® Jfr A. Norden, Brandskogsskeppet (Fornvännen 1920), s. 376 ff. (Flällristningsbild av paddlat bronsåldersskepp). ■' L. Weibull, Upptäckten av den skand. Norden (Scandia 1934), s. 102 bestrider denna hittills ganska allmänt omfattade och enligt min mening alltjämt hållbara uppfattning. En auktoritet i fråga om Nydamsbåten åberopas: »den utmärkte arkeologen Conrad Engelhardt, som först beskrev fyndet». Engelhardt framhåller (Nydam Mosefund 1859—1863 [1865], s. 7 f.), att Nydamsbåtens form i några hänseenden påminner om beskrivningen av svionernas skepp hos Tacitus — båda stammarna voro lika och de förde icke segel — men tillägger: »Naar der derimod videre siges om disse Baade, at Aarene ikke fsestes 1 Orden ved Siderne men er löse som paa visse Flodfartöler og kunne udlxgges til begge Sider, eftersom det behöves —passer det ikke paa de i Nydam fundne Baade, idet Aarene her maa have vaeret bundne fast til Tollene.» Emellertid är det såsom för längesedan påpekats av den tyske amiralen R. Werner, Das Seewesen d. germ. Vorzeit (Westermanns ill. deutsche Monatshefte, 27, Fl. 313, Okt. 1882, s. 89), ff., dens. 1 Reallex. d. Vorgesch. 5, s. 332 (art. 1928). G. Ekholm (Cambr. Ane. /
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=