369 antikens handelshistoria präglas genomgående av förbindelsernas vidgande till nya, från medelhavsländerna vitt avlägsna områden, varmed i växande omfattning följde import av nya varuslag och uppträdande av nya lyxbehov. Att en företagsam romersk affärsman på Neros tid, som redan nått en viktig transiteringspunkt för den nordiska pälshandeln, kan ha velat begagna sig av ett tillfälle att besöka en av dess huvudmarknader, torde därför icke vara orimligt att antaga. En granskning av Taciti särskilda uppgifter om svionerna, deras sjömakt, deras konungadöme, naturen i deras närhet, torde komma att lämna nya och mera bestämda stöd för åsikten att de härröra från en romare, som i fråga om detta avlägsna folk mindre återgivit vad han hört av andra, än vad han själv sett och iakttagit.'*' Till uppgiften om svionernas starka sjömakt anknyter sig en detaljerad beskrivning av utseendet på deras fartyg: »Skeppens form är däri avvikande, att i båda ändar en framstam sträcker ut pannan redo att lägga till. Ej skötes skeppstjänsten med segel och ej heller fäster man årorna i ordning vid skeppsborden; löst, såsom på vissa floder, och omläggbart efter omständigheternas krav från ena eller andra hållet är roddverket.»^ fångst av pälsdjur (utter och bäver) i budinernas land med den halvt grekiska kolonien Gelonus (IV 108, 109) kan, sammanställd med uppgiften hos Strabo C 493 om Seppaxa som exportartikel från staden Tanais och djurbeteckningar som pueg llovxixol (mures Pontici) o.d., möjligen tyda pä grekisk pälshandel över hamnarna vid Svarta havet. Jfr A. Heeren, Ideen iib. d. Polit., d. Verkehr u.d. Handel . . . d. alten Welt 1: 2 (Ups. 1818), s. 198 ff. Strabostället är dock dubbeltydigt: gr. örgiiaxa liksom lat. pelles även ’hudar’. Samma ovisshet vidlåder åtskilliga andra källställen, som åberopas för jämförelsevis tidig antik pälshandel, t.ex. Peripl. mar. Erythr. 39: Stjqlxci öÉQpaxa, Plin. Nat. Hist. XXXIV 145: Seres hoc (o: ferrum) cum vestibus suis pellibusque mittunt. Jfr A. Heeren, a.a., 1:2, s. 481 f. I sistnämnda fall synas dock indiska källor ge ett visst stöd åt pälsverkshypotesen (se J. Charpentier i Zeitschr. d. deutschen morgeni. Gesellsch., 7 [1917], s. 371 f.). Jfr i övrigt J. Beckmann, Beytr. z. Gesch. d. Erfindungen, 5 (1805), s. 1—76 (Pelzkleider), H. E. Dirksen, Hinterl. Schriften 2 (1871), s. 210 ff., J. Marquardt, Privatleb. d. Röm., 2® (1887), s. 587 f., M. Besnier, art. Pelles i Daremberg-Saglio, Dictionn. des antiquités gr. et rom., 4, s. 371 ff., O. SchraDER, Reallexik. d. indogerm. Altertumsk.®, 2, s. 156 ff. (art. Pelzkleider), K. Schneider, art. Pellis i Pauly-Wissowa, Realencycl. d. klass. Altertumswiss., 19: 1, 369 ff. Omtrycket av i 1938 års inbjudningsskrift ingående uppsatsen Bernstensriddaren och Tacitus är härmed avslutat. I nästa avsnitt följer återstoden av avhandlingen Svearna enligt Tacitus, varvid använts det av Hjärne med noter försedda exemplaret. Se härom utgivarens förord i Del 1, s. 4 f. ^ Forma navium eo differt, quod utrimque prora paratam semper adpulsui frontem agit. nec velis ministrant nec remos in ordinem lateribus adiungunt: solutum, ut in quibusdamfluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc remigium. 24 Hjärne
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=