368 vändes i den latinska litteraturen icke sällan om färder till sjös utmed en kust.'® Huru långt bernstensriddarens östersjöfärd varit utsträckt, därom kunna vi naturligtvis ingenting bestämt sluta direkt ur Plinii ord. Alltför kort kan dock hans färd utmed det nordliga havets kuster icke gärna ha varit, eftersom den överhuvudtaget ansetts värd att särskilt omnämnas. Näppeligen har den utgjorts endast av en obetydlig utflykt mellan ett par punkter på själva det mycket begränsade bernstensområdets kust. Ingenting synes hindra antagandet, att resan sträckt sig ända till »svearnas samhällen ute i själva oceanen», även om Plinius uttryckligen nämner endast kustfärden. Motivet till en sådan utsträckning av resan kan ha legat redan i vanlig vetgirighet, eggad av tillfället att lära känna ett märkligt och för romarvärlden hittills obekant folk. Svionernas rykte för militär och politisk betydenhet bör väl redan vid ankomsten till östersjöområdet ha mött främlingen, för så vitt Taciti mycket bestämda uppgifter därom överhuvudtaget äga någon faktisk bakgrund. Men då det gäller en resa, vars syfte från början påtagligen varit kommersiellt, frågar man sig helt naturligt, om ej ett besläktat motiv kan ha spelat in även vid dess förlängning. Har resenären verkligen varit en medlem av det romerska riddarståndet, vore det med hänsyn till dess traditioner så mycket mindre förvånande, om hans affärsintresse sträckt sig utöver det tillfälliga uppdrag, som fört honom till bernstenskusten. Av varuslag, som kunna tänkas varit föremål för export från sveabygderna, har knappast mer än ett kunnat erbjuda någon lockelse för romaren. Ompälsverkslyx i den antika kulturvärlden är visserligen föga bekant förrän mot kejsartidens slut, då den synes ha starkt tilltagit, förmodligen i följd av ökad beröring med nordeuropeiska folk och väl även under orientaliskt inflytande.”- Helt och hållet saknas dock icke antydningar om dess förekomst redan under tidigare århundraden."^^ SenSuET. Cal. 37: Fabricavit et deceris Liburnicas . . . quibus . . . litora Campaniae peragraret. — Flor. II 7,6 ( =I 23,6): tota Graeciae litora velut trmmphanti classe peragravit. — lust. XII 10,1: ipse cum lectissima manu navibus conscensis Oceani litora peragrat. — Om betydelsen av commercia se D. Detlefsen, Die Entdeckung, s. 51 f., E. Norden, Die germ. Urgesch., s. 39 n. 1, 448. Se t.ex. H. Blumner, Die röm. Privataltertiimer (Handb. d. klass. Altert.-Wiss., hrsg. V. I. V. Muller, 4, 2,2* [1911]), s. 626. Huvudkällan är —bortsett från det långt senare, ovan s. 365 n. 60 anförda Jordanesstället — den 301 e. Kr. utfärdade maximipristaxan, där talrika slag av pälsverk, bl.a. skinn av mård, bäver, björn och säl, omtalas (Edictum Diocletiani, ed. Th. Mommsen [1893], 8. s. 26, 124. Aristoph. Acharn. 878—880: uppräkning av pälsdjur torgförda i Athen av en boeotisk handelsman. Plin. Nat. Hist. VIII 226: in Orchomeno tota arva subruunt talpae, quarum e pellibus cubicularia vidimus stragula; XXXII 110: iubent . . . podagram . . . fibrinis quoque pellibus calceari, maximeque Ponti fibri, item vituli marini; jfr VIII 109: utrique (o: fibro et lutrae) mollior pluma pilus. Herodoti notis om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=