367 icke uppgiver synpunkten av källans kommersiella ursprung men som förbinder den med ett nytt antagande. Den uteslutande uppmärksamhet, Tacitus ägnar åt svionerna, blir i själva verket fullt begriplig, om man tänker sig, att hans framställning icke i sista hand går tillbaka på den mångfald av notiser om grannfolken, som bland Weichselområdets germaner hopat sig som en fällning ur erfarenheterna från långa tidsåldrars handelstrafik. Den skulle i stället återspegla en enda särskild resa, företagen av en person, som om de trakter, han besökt, väsentligen icke hade reda på annat än vad han själv iakttagit. Den resa, från vilken uppgifterna om svionerna härstamma, skulle alltså icke haft sin slutpunkt på bernstenskusten. Efter ett längre eller kortare uppehåll där skulle resenären själv sjöledes fortsatt färden mot norr, till svearnas bygder. I äldre tider med deras jämförelsevis primitiva fartyg gav man sig icke i onödan ut på öppna havet utan färdades helst fram utmed kusterna. Detta gäller även sedan seglingskonsten länge varit känd. På Taciti tid hade man i Norden ännu endast roddarskepp; det veta vi bl.a. genom hans eget intyg. Har man detta i minne, så visar en blick på kartan, att den, som i första århundradet av vår tideräkning skulle begiva sig från Weichselmynningen till svealandskapen, med stor sannolikhet icke färdades tvärs över Östersjön för att sedan följa kusten av Götaland. Förmodligen rodde man snarare först mot norr utmed de östbaltiska ländernas kust för att därpå sticka över den jämförelsevis smala mynningen av Finska viken och sedan i skydd av Åland och skärgårdarna på ömse sidor därom taga sig över till den svenska kusten. Under dessa förutsättningar blir det fullt förklarligt, att Tacitus av alla skandinaviska stammar endast omtalar svionerna — här bortses då från de gåtfulla sitonerna, som i varje fall icke kunna antagas ha varit någon sydskandinavisk stam.®® Upphovsmannen till den källa, varur han hämtat sin kunskap, har på sin nordeuropeiska resa av de skandinaviska folken gjort bekantskap just med svearna och med inga andra. Att östersjöfärden kommit att ställas just till dem, har givetvis berott på deras betydelse i kommersiellt hänseende, som icke utan sannolikhet kan förmodas tidigt ha lett till öppnande av en handelsväg mellan dem och Weichselområdet. Denna synpunkt behåller alltså sin giltighet, om den också visat sig i behov av en närmare bestämning och komplettering. Den uppfattning av källan för Taciti uppgifter, som nu blivit angiven, strider på intet sätt emot Plinii framställning av bernstensriddarens resa. Commercia ea et litora peragravit— »han bereste handelsplatserna och kusterna därstädes». Med dessa ord omtalar Plinius riddarens förehavanden efter framkomsten till bernstenslandet. Uttrycket litora peragrare an- ®® Ett förklaringsförsök ur handelshistorisk synpunkt i fråga om sitonerna har jag antytt i Fornvännen 1917, s. 223 ff. som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=