366 handelsfartyg brukade komma till Birka.®^ Ett annat intyg om samma sak har man sannolikt i en berömd runristad koppardosa, som för en del år sedan hittades i Sigtuna. Inskriften förmäler, att ägaren, Djärf, fått dosan af semskum manni, varmed troligen menas en man från Samland.®^ I själva verket är Taciti skildring i och för sig ett bevis för att liknande förbindelser bestått redan ett årtusende tidigare. Man kan alltså knappast tvivla på tillvaron av en handelssamfärdsel mellan svearna och Weichseltrakternas folk. På grund av pälshandeln kan den antagas ha varit av särskild vikt. Likväl finnas skäl att betvivla, att dessa förbindelser skulle varit så avgjort övervägande eller rent av exklusiva, att redan på grund därav inga andra folk i det nuvarande Sverige skulle haft utsikt att bliva omnämnda i en källtradition, som nått Sydeuropa utefter Weichselleden.®® Det är nämligen genom ganska talrika fynd av preussiska fornsakstyper i sydskandinaviska trakter, särskilt på de stora öarna i Östersjön, Gotland, Öland och Bornholm, uppenbart, att en livlig samfärdsel varit rådande mellan dessa nejder och Weichselområdet.®^ Om, såsom numera allmänt antages, den gotiska befolkningen vid nedre Weichsel en gång i tiden utvandrat just från det nuvarande Sydsverige,®® är det ju f.ö. helt naturligt, att den alltjämt skulle underhålla förbindelser av både kommersiell och annan art med sina i den gamla hembygden kvarboende stamfränder. Under sådana omständigheter synes det mindre sannolikt, att den taclteiska skildringen så fullständigt skulle förbigå dessa sydskandinaviska folk, ifall dess källa verkligen endast härflutit ur de uppgifter, som vid Weichselmynningen voro gängse och av en dit anländ romare kunde erhållas om de folk, med vilka den därvarande befolkningen idkade samfärdsel. Man drives, efter vad det förefaller, av detta skäl över till en förklaring. ^ Ad. Brem. Gesta I 60: Birca est oppidum Gothorum in medio Suevoniae positum . . . Ad quam stationem, quia Uitissima est in maritimis Suevoniae regionibus, solent omnes Danoriim vel Nortmannorum itemque Sclavorum ac Semborum naves aliique Scithiae populi pro diversis commerciorumnecessitatibus sollempniter convenire. O. V. Friesen, Runinskrifterna på en koppardosa funnen i Sigtuna (Fornvännen 1912), s. 10 f. Jfr J. V. Svensson, a.a. (1914), s. 49, (1917), s. 154, där det antages, att Taciti källa »erhållit sina underrättelser om Skandinavien från ett folk öster eller sydost om Östersjön, vilket stått i beröring med svearna, men icke känt de rika och mäktiga folken i landets västra och sydliga delar». O. Almgren, Stud. iib. nordeurop. Fibelformen® (1923), s. 122, O. Almgren o. B. Nerman, Die ältere Eisenzeit Gotlands (1923), s. 141 f.; K. Stjerna, Bidr. t. Bornholms befolkningshist. und. järnåldern (Antikv. Tidskr. f. Sverige 18 [1905]), s. 76 ff.; M. Stenberger, Öland under äldre järnåldern (1933), s. 14. Se särsk. B. Nerman, Goternas äldsta hem (Fornvännen 1923), s. 165 ff.. Die Herkunft und die friihesten Auswanderungen der Germanen (K. Vitt. Hist. o. Antikv. Akad:s Handl., 34: 5 [1924]), s. 43 ff. 66 68
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=