364 i Sverige.®* Båda dessa förklaringar strida emellertid emot andra källors vittnesbörd. Ännu i Västgötalagen på 1200-talet stå begreppen »västgötsk man» och »svensk man» i skarp motsats mot varandra,®^ och hos den romersk-gotiske historieskrivaren Jordanes på 500-talet möter oss vid sidan av svearna ett vimmel av andra stammar, som till stor del också måste lokaliseras till det nuvarande Sverige, särskilt dess sydliga landskap.®® Den vidgade användningen av svearnas folknamn är en sent utvecklad följd av deras politiska hegemoni, och icke heller denna kan dateras tillbaka till Taciti samtid. Ännu århundraden efteråt visa oss de arkeologiska fynden ett götiskt rike, som länge torde varit svearna överlägset både i rikedom och politisk makt. Den fornengelska Beowulfsdiktningen, som anses vila på nordiska traditioner från 500-talet, låter alltjämt svear och götar framträda som jämbördiga motståndare. Först efter den tid, som här skildras, torde den omvälvning ha Inträffat, som gjorde sveakonungen till herre även i sydsvenska land.®® Lösningen torde då snarare vara att finna med ledning av den allmänna synpunkt för tolkningen av Taciti uppgifter i denna del av Germania, som nyss angavs, nämligen källans kommersiella ursprung. Tacitus berättar i sjuttonde kapitlet av samma skrift, hurusom stammarna i det nuvarande Tyskland älskade att besätta sina skinndräkter med pälsverk, som kom dem till handa från »ett okänt hav, den yttre oceanen».®" Med rätta har man i denna notis konstaterat det äldsta litterära spåret av den nordiska pälshandeln.®® När Jordanes på 500-talet författade sitt arbete om goternas historia, hade bruket av de dyrbara nordiska pälsverken hunnit sprida sig till den romerska medelhavsvärlden. Han vet också besked om vilket av de nordiska folken det var som spelade huvudrollen för denna pälshandel. I hela sin vidlyftiga uppräkning av stammarna på ön Scandza meddelar han endast en gång en uppgift av kommersiell natur, P. Fahlbeck, Striden mellan svear och götar (Hist. Tidskr. 1884), s. 114 I VgL Md 5 pr: Drapter mapxr swtxnskten man (eliter smaltenzktxn. inyixn konongsrikis man. eigh veestgezkxn. bote firi atta ortogher ok priCttan markter ok xngte xttxr bot. (^Texten är den av Bruno Sjöros Äldre Västgötalagen, Helsingfors 1919, s. 19 givna versionen.) “ Jord. Getica (rec. Th. Mommsen, 1882), III 21—23. ■'’® Den uppfattning, som här angives, utgår som man finner från tvä skrifter av banbrytande betydelse: K. Stjerna, Svear och götar under folkvandringstiden (Sv. Fornminnesföreningens Tidskr., 12 [1905]), s. 339 ff. och H. Schuck, Folknamnet Geatas i den forneng. dikten Beowulf (Progr. Ups. 1907). Att ingå på enskildheter eller utförliga litteraturhänvisningar är här ej påkallat. Blott därom må erinras, att uppfattningen senast utvecklats av B. Nerman, D. sv. rikets uppkomst (1925), s. 57 ff., liksom att en motsatt ståndpunkt i den nyare litteraturen främst representeras av C. Weibull, Om d. sv. o. d. danska rikets uppkomst (Hist. Tidskr. f. Skåneland, 7 [1921], s. 301 ff.). Tac. Germ. 17: eligunt feras et detracta velamina spargunt maculis beluarum, quas exterior Oceanus et ignotum mare gignit. ^ K. Mullenhoff, Deutsche Altertumsk,, 2, s. 5; 4, s. 298.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=