363 sannolikt, att också urvalet av de fakta, som ådragit sig dess upphovsmans uppmärksamhet och som av honom efter hemkomsten meddelats åt andra, i viss mån bestämts av handelsintresset. På en resa, företagen i handelssyfte, kommer man givetvis framför allt i tillfälle att dels själv iakttaga, dels av de personer, med vilka man träder i beröring, höra omtalas sådana företeelser och förhållanden, som stå i något samband med handeln. Ett i ögonen fallande exempel på det nu sagda har man redan i den omständliga skildring av bernstenen och vad därmed sammanhänger, som upptager en stor del av Germanias fyrtiofemte kapitel. »Svionernas samhällen», säger Tacitus, »äro belägna ute i självaoceanen; de äro mäktiga icke blott genom män och vapen utan även genom flottor».^® För första gången i historien möter oss här vår folkstams namn under den latiska formen Suiones, som närmast anses återgiva ett urgermanskt '^sweoniz (eller möjligen ’^swihoniz), från vilket den svenska formen svear i rakt nedstigande led härstammar. Enligt en f.n. ganska allmänt omfattad tolkning skulle namnet kunna översättas ungefär med ’de egna’, (i uttryckets finländska bemärkelse), ’de sina’, ’fränderna’ eller något dylikt.^'’ Det är anmärkningsvärt, att endast svearna och ingen av de söder om dem, alltså närmare Weichseltrakterna, boende stammarna på den skandinaviska halvön omnämnas i Taciti skildring.^^ Man har sökt förklara detta dels med att svioner hos Tacitus skulle vara ett gemensamt namn för alla folken på halvön eller åtminstone i dess östra del,®^ dels med att svearna skulle varit det härskande eller åtminstone det mäktigaste folket Tac. Germ. 44: Smonum hinc civitates, ipso in Oceano, praeter viros armaque classibus valent. L. Laistner, Germanische Völkernamen (Wiirttemb. Vierteljahrsh. f. Landesgesch., N. F. 1. 1892), s. 39; A. Noreen, Altisl. u. altnorw. Gramm., (1923) § 110, Anm. 4, Spridda studier, 2, (1911), s. 150 f.; O. v. Friesen, Om det sv. rikets uppk. (1915), s. 8—12, muntl. medd. t. B. Nerman, Det sv. rikets uppk. (1925), s. 15; E. Hellquist, Sv. etymol. ordb. (1922), s. 915. — Andra förklaringar se E. Wadstein, Sveriges namn (Fornvännen 1930), A. Schagerström, Sviar (Namn och Bygd 1931). — Om namnets geografiska utgångspunkt olika meningar hos Wadstein, utom a.a. även Svinnegarn (Rig 1937), och J. Sahlgren, Sveaväldets uppkomst (Namn och Bygd 1931). Jfr i fråga om det här berörda problemet J. V. Svensson, De sydsv. folknamnen hos Jordanes (1914), s. 48 ff., omarb. uppl.: De nord. folkn. hos Jord. (Namn och Bygd 1917), s. 152 f. Flere av de synpunkter, som här utvecklas, återfinnas, trots olikhet i slutresultatet, redan hos Svensson, som tidigast bland svenska forskare skarpt skilt mellan västliga och östliga källor för de antika författarnas uppgifter omNorden. O. Bremer, Ethnographic d. germ. Stämme (1900), s. 97.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=