362 kunna överlämna berättelsen därom åt eftervärlden.» Med dessa ord inleder Plinius d. y. det berömda brev till Tacitus, som för oss är huvudkällan för vår kännedom om Vesuvii ödesdigra utbrott år 79 e. Kr. Man kunde gissa, att Tacitus med en liknande begäran vänt sig till den för sin resa till bernstenskusten kände riddaren, sedan han genom Plinii notis eller på annat sätt fått anvisning på denna källa för uppgifter om östoch nordgermanska förhållanden. Med dylika ovissa möjligheter må emellertid förhålla sig huru som helst. Vissa drag i framställningen av svioner och aestier bleve i varje fall lättast begripliga, om man finge antaga, att Tacitus här följt en skriftligt fixerad och i viss mån litterärt utarbetad källa.'*^ Identifikationen av Taciti sagesman för ifrågavarande del av Germania med den av Plinius omtalade bernstensriddaren kan ju förefalla som en tämligen osäker gissning, och den förblir naturligtvis alltid en hypotes. Plinii notis visar emellertid onekligen, att åtminstone i ett fall en romare själv uppnått bernstenskusten, sannolikt den preussiska, och att således Taciti uppgifter om förhållandena där och i angränsande trakter icke behöva ha passerat germanska mellanled. Genomgår man de särskilda uppgifterna i skildringen av svionerna, får man också intrycket, att de återgiva direkta iakttagelser från en särskild resa och att iakttagaren icke varit en german utan en romare. Huruvida denne är identisk med den plinianske bernstensriddaren är en fråga av jämförelsevis underordnad vikt; i det föregående har denna förmodan blivit framställd väsentligen i symboliskt syfte, därför att den bjuder oss »en konkret representant för den taciteiska källans art och orientering Redan från början måste det anses konstaterat, att källan för denna del av Germania är orienterad från Weichselmynningen, att den har med bernstenshandeln att göra, och framför allt att den är av kommersiellt ursprung. Denna sistnämnda omständighet synes kunna och böra mera, än som i allmänhet skett, utnyttjas vid tolkningen av de särskilda ur denna källa härrörande uppgifterna. Är källan av kommersiellt ursprung, är det 48 ». ‘‘® Plin. epist. 6, 16, 1: petis ut tibi avunculi mei exitum scribam quo verius tradere posteris possis. —A. Gudeman, Tac. Germ. erkl. (1916), s. 11, n. 1. För en litterär avfattning av den reseberättelse, som torde ligga bakomden taciteiska framställningen i Germ. 44, 45 tala ett par av E. Norden, Die germ. Urgesch. in Tac. Germ., s. 442 ff. mot bakgrund av liknande företeelser från ptolemaeisk tid anförda parallellfall: den av Seneca (Nat. quaist. VI 8, 3 f.) och Plinius (Nat. Hist. VI 181) omnämnda redogörelsen för en av Nero i blandat militärt, handelspolitiskt och vetenskapligt syfte föranstaltad expedition till Aethiopien, och den ännu bevarade grekiska Periplus maris Erythraei, sannolikt författad under de flaviska kejsarnas tid av en köpman från Egypten. Formuleringen upptages här från ett tidigare arbete, E. Hjärne, Bronsfyndet från Storkåge (Fornvännen 1917), s. 222.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=