361 om väst- och sydskandinaviska trakter. Att inga uppgifter om svionerna varit att hämta ur denna källa, är lätt förklarligt, ty långt fram i den egentliga historiska tiden befinnes detta folknamn (i den yngre formen svear) inskränkt till Mälartrakternas befolkning. Sannolikheten för att sveafolket skulle falla inomsynfältet var alltså i ett fall som detta betydligt mindre än i fråga om källor av östlig orientering.^® Till samma källa som de nu berörda uppgifterna bör man sannolikt hänföra även Plinii uttalande mot slutet av andra boken av sin stora encyclopedi: »Att man även från Germanien för icke längesedan fått kännedom om ofantliga öar, har jag mig bekant.» Trots det östliga sammanhang vari orden stå —frågan om landets utsträckning mot norr från Tanaismynningen räknat — hänföres notisen av själva det språkliga uttrycket till den västliga gruppen. Skulle den, såsom man på ett håll förmodat,^® stå i samband med den romerske riddarens resa till Samland, borde väl Plinius, såsom förut framhållits, mera utförligt tillgodogjort sig expeditionens geografiska resultat. I trettiosjunde boken av Plinii verk, där notisen om bernstensriddaren står att läsa, är det ädelstenarna och andra dyrbara mineralier eller stenliknande ämnen, som utgöra framställningens egentliga föremål, och platsen har således icke varit lämplig för någon mera vidlyftig etnografisk eller geografisk utvikning. För övrigt måste det lämnas oavgjort, huruvida Plinius, då han nedskrev denna notis, ens ägt kännedom om de fakta rörande land och folk, som Tacitus sedan hämtat ur samma källa. Det kan naturligtvis tänkas att Plinii intresse, då han utnyttjade källan, särskilt om det skedde samtalsvis, varit så ensidigt inriktat på frågan om bernstenens förekomst och natur, att han på grund härav endast kommit att erhålla eller fästa sig vid de upplysningar, som stodo i omedelbart sammanhang med det i trettiosjunde boken behandlade ämnet, överensstämmelserna mellan Plinii och Taciti bernstensskildringar tyda dock, såsom förut framhållits, snarast på en gemensam litterär källa, ur vilken Tacitus även hämtat en del östligt orienterade etnologiska uppgifter. För övrigt känner man åtminstone ett fall, då Tacitus själv tagit initiativ till att få till stånd en skriftlig relation av märkliga händelser, somhan önskade beröra i sitt historiska författarskap. »Du ber mig skriftligen skildra min morbrors hädanfärd för dig, för att du med så mycket större sanning må Redan av detta skäl måste man avvisa försöket att hos Plinius Nat. Hlst. IV 96 införa svearnas namn på den västerifrån kända Scadinavia genom den av Th. v. Grienberger (Zeitschr. f. deutsches Altert., 46 [1902], s. 152) och andra föreslagna ändringen av Hilleuionum gente till illa Suionum gente, en våldsam konjektur, som till på köpet grundlöst framställer denna nordöstliga stam såsom förut välkänd ur romersk synpunkt. Plin. Nat. Hist. II 246: nam et a Germania inmensas insulas non pridem compertas cognitum habeo. D. Detlefsen, Die Entdeck. d. germ. Nordens (1904), s. 52.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=