359 Bernstenens ursprungliga värdelöshet för bernstenslandets invånare är ett gammalt litterärt motiv, som över Diodorus och Timaeus kan spåras tillbaka till Pytheas. Med den sistnämnde som sagesman förekommer det hos Plinius.^^ Att bernstenen såsom här säges, »nyttjas i stället för ved att elda med» är blott ett annat, nästan ännu mera drastiskt uttryck för den tanke, som hos Dio får symbolen: »barnen kastade den hit och dit under lek». I abstrakt form finnes tanken hos Diodorus, närmast med Timaeus som källa, om bernstenen på ön Basilia: »den aktas för ingenting i världen».^"* Men hos Tacitus och Dio uppträder den förbunden med ett moment, som saknas hos Plinius, och således verkligen tyder på en annan källa. Tanken omberstenens handelsvärde som en förvånande erfarenhet vunnen genom samfärdsel med främlingar står emellertid i närmaste samband med tanken om dess ursprungliga värdelöshet. De svara mot varandra nästan som två sidor av samma sak. Därför är det mer än sannolikt, att de i verkligheten uppträtt tillsammans redan i den äldre bernstenslitteratur, som hänger ihop med Pytheas’ resa. Att de citat, som vi ha i behåll, endast visa oss det ena ledet i tankeparet, kan vara en ren tillfällighet. Ej heller finnes på dessa överensstämmande ställen hos Tacitus och Dio något som kunde sättas i bestämt samband med den samländska bernstenshandelns uppblomstring under kejsartiden.^^ Båda skilja mellan huru det förr —och enligt Tacitus länge —varit och huru det nu är. Men ingendera säger, att detta nu inträtt först nyligen. Jämförelsen mellan Tacitus och Dio har således på en punkt lett över det plinianska materialet men icke med någon säkerhet eller ens sannolikhet utöver den gamla litterära traditionen fram till den källa för kunskap om aestierna och sannolikt även omderas grannar i norr, som bernstenshandelns nya väg öppnat för TaciTUS. I alla händelser är det, såsom förut framhållits, åtskilligt som talar för en identifikation av Taciti sagesman för ifrågavarande del av Germania Plin. Nat. Hist. XXXVII 35: incolas pro ligno ad ignem uti. Diodor. V 23, 1: oCöauoij öe Tfj? oixou|xév7ig q3aiv6|X8VOV. Orden återges stän- •digt: »som annars icke förekommer någonstädes på jorden» (så exempelvis F. WaldMANN, Der Bernstein im Altertum [1882], s. 71; K. Mullenhoff, Deutsche Altertumsk., 1, s. 474; R. Hennig, Terrae incognitae, 1 [1936], s. 123). Att uppgiften är oriktig, må vara. Det kunde bero på okunnighet. Men texten saknar ett d^Xo^i, varförutan den traditionella uppfattningen av stället är ohållbar. Här föreligger det från Plato (Phaedo 72 C, Gorg. 456 C) och Demosthenes (18, 310; 19, 116) kända ouöapou <patveodai ’aktas för intet’ ’ingenting gälla’. Naturligtvis kunde oiu8a|.ioC i denna fras på vanligt sätt förstärkas: ouöaixoö Yi]g. Av detta uttryck är ouöauoö xiig olxoupéviig hos Diodorus blott en något pedantisk variation. Härför åberopas de båda ställena enligt min mening med orätt av K. Mullenhoff, Deutsche Altertumsk., 1, s. 216, 2, s. 27, 4, s. 511 och O. Olshausen (Verh. d. Berl. Gesellsch. f. Anthropol., Ethnol. u. Urgesch. 1891), s. 315.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=